Small fragments of a life

Skogsröjet är alltid en upplevelse i sig. I år startade röjet med viss övertalning för att få kusinen att haka på. Min övertalningsförmåga är inte att leka med. Jag kan få folk att göra saker de aldrig skulle gjort om de var vid sina sinnens fulla bruk, utan att de ens reflekterar över vad de gör. Då var det ju enkelt att övertala Adam om att han var tvungen att följa med på Skogsröj. Piece of cake, som de säger i något stort land i väst. Har jag hört.

Det började redan på fredag kväll, den vänliga familjen Jurvanen-Hallberg lånade ut sin lilla röda pärla, som vi för övrigt döpt till Ulla, och i den färdades jag, Helena och Adam mot Rejmyre. Vi parkerade bilen på lämplig plats och fortsatte till fots, för att lämna våra biljetter och få på oss ett armband. Sedan till ingången, där man vanligtvis blir muddrad. Men det blev inte Helena, hon såg sig lite omkring och snurrade rakt in, förbi grindvakten och Fredrik jämförde hennes beteende med Mr. Bean. En inte helt felvisande jämförelse.

Gummistövlar fick jag också låna ett par av familjen Jurvanen-Hallberg. Och såhär med facit i hand kan jag säga att det var inte helt tokigt. För kvällen bjöd på en del regn, och det blev skapligt kyligt. Kvällens (of för min del festivalens) högpunkt var Crashdiet. Helt underbart. Jag investerade i en bandtröja, bara för att den var jävligt snygg, och för att det är ett rysligt bra band.

Senarer på kvällen kikade vi lite på Bullet en stund, innan vi bestämde oss för att det var dags att vända nosen hemåt. Pallra sig ut till bilen, och packa in oss, och jag lyckades att för första gången i mitt liv köra på något. Jag trodde nämligen att jag fått i backen på bilen, men se, det hade jag inte. Så jag tittade bakåt och körde framåt. Och det hör ju vem som helst att det är ingen bra kombination. Så jag puttade till Andreas bil litegrann. Inte så att det blev något märke eller så, bara en kärvänlig puff, så att säga. På dragkroken. Sedan lyckades jag få i backen på riktigt, och efter ett par meter bakåt bar det sedan av hemåt i mörkret.

Jag var sjukt trött när jag väl kom hem till min säng, så det var inga problem att somna, och jag sov som en sten fram till kl. 10. Då var det bara att pallra sig ur sängen och börja på att göra sig i ordning. Klockan 14 avgick bilen mot Rejmyre än en gång. Efter ett par-tre vändor hem till mig för att hämta diverse grejor jag glömt.

Den första artisten vi såg på lördagen var Anna Bergendahl. Det känns som att hon var lite väl malplacerad där, men jag är inte omöjlig. Det var rätt okej, fast jag inte är så mycket för just den sorts musik hon sjunger.

Det är kul att titta på folk på sådana häringa festivaler, folk klär sig lite hur som helst och det är en allmänt skön stämning. Det blev en del smygfotande med kameran, bara för att folk är sköna i huvudet.

Lördagens knasigaste var i vilket fall som helst Sebs dyk i spånhögen. Det var snyggt, men resulterade i ett besök på Akuten och diagnosen lätt hjärnskakning. Så kan det gå på festivaler.

Lördagens höjdpunkt var i vilket fall som helst Mustasch, och det var riktigt bra drag där. Men det regnade fan och det var kallt som satan, så när de slutat spela bar det av hemåt, jag packade in kusinen min i bilen och så styrde vi mot Katrineholm. Det stack och hade sig i fingrar och kinder när bilen började bli varm, så det var rätt skönt att komma hem sedan, och få krypa ner mellan lakanen, helt färdig.

Men ingen rast och ingen ro för mig inte, för Tiina hade bestämt att vi skulle åka till Linköping och shoppa. Vi fick ju så mycket i kommunbidrag att vi inte riktigt vet var vi ska göra av alla pengar, och då är det ju bäst att shoppa. Och eftersom Tiinas ord är min lag, så bar det av mot IKANO huset och IKEA. Det ska jag säga er; det är dyrt att vara Tiinas vän. Men jag är väldigt nöjd med söndagen, för jag investerade i en hel del användbara grejor. 1 t-shirt, 1 tunn långärmad tröja och 1 luvtröja, 4 par trosor, ett par klädrollar, lite burkar, en ny läslampa och en del annat. Som sagt, det gick på ett par kronor.

Vi kikade in på Willys i Norrköping på vägen hem, och det resulterade i att jag blev ett par skor rikare. På Tiinas bekostnad. För det var så hon lyckades lura mig till att barnvakta Hilma idag, genom att betala mig med ett par skor. Hon är slug, den där Tiina, hon smyger på en med sådana är saker när man är som svagast. Eller så kan det ha varit så att jag erbjöd mig att barnvakta barnet, då Tiina har praktik och Staffan arbetar. Och det KAN ha varit så att jag skulle betala för skorna, men hon tvingade mig under pistolhot att bara le och tacka för skorna. Jag vet inte, det KAN ha varit så, men jag minns inte riktigt.

Så idag har jag spenderat dagen i Forssjö, med att vara barnvakt. Tiina tycker att jag har lite märkligt perspektiv på livet, bara för att jag inte har några problem med att ansvara för ett 5-årigt sjukt barn, men att det kan komma att krävas år av terapi för att komma över traumat av att ha inte mindre än 2 fästingar krypandes på mig på en och samma dag.

Det har varit en spännande dag, som började med en hel del kreativitet. Vi satte oss vid köksbordet och ritade. Fantastiskt vackra teckingar. Jag och Hilma har nått ungefär samma nivå på vårt ritande. Men om det betyder att jag ritar som en 5-åring, eller hon som en 23-åring kan jag inte svara på. Dock har just det här med att rita aldrig varit min starka sida...

Barnet önskade pannkakor till lunch och jag är ju inte omöjlig, så jag vispade ihop lite ägg och lite mjölk, och lite mjöl, sedan letade jag reda på stekpannan och påbörjade vetenskapen med stekning. Jag blev redigt osams med Tiinas stekpanna, för den tyckte inte att pannkakorna skulle bli runda, den tyckte att det räckte med pannkaksgröt. Till slut böjde den sig i alla fall för min vilja, och det ordnade till sig med de där runda, platta sakerna. En timme efter påbörjad matlagning serverades pannkakorna och Hilma åt en hel pannkaka innan hon var mätt. Förstå vad jag slet för att barnet skulle få äta en pannkaka!

Tiina hittade hem tidigare än hon först trott att hon skulle, så vi slog oss ner i vardagsrummet och snackade lite, och jag hittade ett hål på tapeten. Och de som känner mig vet att jag inte kan låta bli att pilla på sådana där saker. Så knappt 2 timmar senare satt det inte mycket tapet kvar på väggarna där. Vi lyckades dra bort all den mintgröna tapeten. Man kan säga att Tiinas make, Jörgen, blev skapligt förvånad när han väl kom hem från jobbet. Så nu är det bara resten kvar för dem att göra. Välja tapet, måla taket, slipa golvet, skruva bort lister och sådant, skruva bort 2 element, tapetsera, rengöra och måla öppna spisen, måla lister, spika tillbaka lister och sådant... Ja, ni hör ju själva, jag har ju gjort grovjobbet, resten är gjort på en pisskvart.

Nu har jag skrivit HUR mycket som helst, så nu ska jag avrunda, vi ska slänga ett öga på Fångarna på Fortet och dricka en kopp te. Det känns så vuxet att sitta framför TV:n på kvällarna och dricka te.


Kusinvitamin.


Helena.


Crashdiet.


Vilken stil, vilken elegans, vilken klass!


Jag och kusin.


Fredrik och Helena.


Sebs dyk.


Helena och Adam kör Skogsröjsdansen.


Anna Bergendahl.


Helena poserar i min keps.


Andreas.


Moi.


Adam och Helena.


Undrar just vems sko?


Jag och Helena.


Mustasch.


Mustasch.


Jag och Helena.


Adam.

Shoppingresa.


Koncentrerad bilförare.


Tiinan.


Gissa vilket yrke Staffan har? Fast det är rätt snyggt med vita ögonfransar!


Finaste Tiinan.


Yeah!!


Gårdagens bästaste köp!



Nu är klockan mycket och det börjar bli dags att åka hemåt, efter en helskön dag och kväll hos bästaste familjen Jurvanen-Hallberg.



Fridens liljor