Small fragments of a life

Jag har två saker jag ska bekänna. Två tillkortakommanden, kan det kanske kallas. För det första är jag extremt dålig på att lägga märke till saker och ting. Jag har noll detaljseende. Häromsistens frågade jag Veronica om hon köpt ny sparbössa, eller i alla fall flyttat fram den och ställt den på TV:n. Den hade stått där i flera år, fick jag till svar. Sådärja. Och det är inte bara sådana detaljer jag har svårt med, jag har jävligt svårt att komma ihåg ansikten. Jag känner igen folk som jag träffat flera gånger, det har jag inga problem med. Problemet är att folk som jag bara träffat någon gång och i ett visst sammanhang, t.ex. på jobbet, inte känner igen om jag sedan ser personen i fråga på ett annat ställe. För mig är personen en främling, det skulle lika gärna kunna vara så att jag aldrig sett människan förr. Det kan vara en person jag pratat med en bra stund, men det finns inget i min hjärna som påpekar att jag sett människan förr.

Och när jag är ute lägger jag inte märke till folket runt omkring mig. Jag har säkert cyklat förbi massor av människor jag känner, eller har känt, utan att hälsa. Helt enkelt för att jag inte ser dem. För att jag är så fokuserad på mitt mål, jag vimsar mest runt i min egen lilla värld, tänker på var jag ska, vad jag ska göra, eller något annat. Det här gör säkerligen att jag kan uppfattas som dryg, som den där som inte hälsar när man möts ute. Men nu vet ni, det är inte det att jag tror jag är bättre än någon annan, problemet är att jag antingen helt enkelt inte lägger märke till min omgivning, eller att jag inte känner igen ansiktet.

Det andra jag ska bekänna är att jag aldrig, någonsin, varit en plockare. Alltså en sådan där som går och småplockar hemmavid, som alltid har ordning och reda. Jag hittar mina saker, oftast, för att jag vet i vilket hörn av rummet jag lagt dem, men jag stör mig inte på om det t.ex. ligger en tröja på golvet. Eller om det är dammigt eller katthår i soffan eller gardinen. Det är inget som stör mig nämnvärt heller. Tills jag städar. Då känner jag hur skönt det egentligen är att ha ordning och reda. Att slippa ha 300 hårtussar på kläderna, att hitta det man söker utan att behöva lyfta en massa grejor, att krypa ner mellan rena lakan utan att först behöva lyfta över en hel hög kläder i fåtöljen. Att kunna ta tag i tvättsäcker och traska ner till tvättstugan utan att först behöva krypa under sängen för att få fram smutstvätten. Ja, emellanåt har det varit så.

Men nu har jag höststädat här hemma. Jag har torkat varenda torkbar yta, jag har sorterat saker och ting i mina lådor, jag har dammat och jag har dammsugit, och rollat soffan, kökssoffan, filtar och gardiner. I morgon ska jag skura golven, inte torka med golvmopp och flytta omkring skräpet, utan lägga mig på alla fyra och skura golvet, the hard way. The clean way.

Och sedan jävlar i mig får det vara nog. Jag ska bli en plockare. Jag vill kunna ta emot spontangäster, utan att behöva be om ursäkt för att det är stökigt. Jag vill ha ordning och reda omkring mig. Och det börjar nu. Så om ni får en stund över någon gång sväng gärna förbi på en kopp kaffe, för kaffe har jag alltid hemma. Spontangäster kan jag behöva, för att få en sporre att hålla ordning här hemma.

Nog om det. Idag har jag, förutom städningen, hjälp familjen Klasson, genom att köra hem Jennie för att ta emot madrasser. Sedan åkte vi tillbaka till stan och jag blev bjuden på mat på kolgrillen. Fantastiskt gott. Och fantastiskt snäll av Jennie att bjuda!

När vi lämnade tillbaka bilen till Janne kom han körandes i en grävskopa. Så jag hoppade i skopan och han hissade upp mig högt, högt upp i luften. Det var fränt! Jag ska nog spara till en grävskopa så jag kan få stå högt varje dag.

Framåt kvällen åkte sedan jag, pappa och Veronica ut till Beckershov för att få upp båten ur vattnet. Det är tungt att dra upp den där båten, så Veronica var snäll och hjälpte till! När vi rodde fram till rampen satt vi och sjöng "row, row, row your boat gently down the stream, if you see a crocodile don't forget to scream" och pappa stod bara och skakade på huvudet. Men det är ju från Mr. Bean, det är ju kul!

När båten väl låg säkrad på land släppte vi av Veronica hos hennes päron, och sedan tog vi oss till farmor och farfar, där vi blev bjudna på kvällsmat, och efter det åkte vi hem. Och jag var duktig när jag kom hem, för det var nämligen då jag dammsög här.

Nu softar jag i soffan, jag är nyduschad och ska snart krypa ner mellan lakanen i min renbäddade säng och mysa. I morgon har jag sovmorgon, börjar inte jobba förrän 14. Skönt så!

Nu lite bilder!


Janne och Jennie uppifrån skopan sett


Veronica och pappa jobbar med att få ur vattnet ur båten.


Det är rätt fint där ute.


Veronica båtar sig


Finaste Veronica.


Solnedgång.


Pappa och Veronica båtar sig. Det träligaste, och det som tar mest tid när man tar upp båten är att tömma ur allt vatten, den är nämligen dubbelbottnad, och innan man lägger upp den måste vattnet mellan bottnarna ut, annars fryser det och vatten som fryser expanderar ju även. Då kan man ju gissa vad som händer...


Där är den på plats, på vintervilan. Nu går den i ide, lilla ettnollsexan.



Dagens låt; Busted - Falling for you


Fridens liljor