Nu är jag hemma efter ett förvirrat dygn i Linköping. Men det känns bra, trots allt. Jag ser fram emot den här tiden, och vill lära mig.
Ett tag kändes det som att högre makter inte ville att jag skulle ta mig till Linköping. Det hela började i lördags kväll. Vi var hemma hos farmor och farfar på middag, och när det sedan började bli sent var det dags att ta sig hemåt. Ut till Corsan, som det inte var några som helst problem att låsa upp, men dörrarna var fastfrusna. Det gick bara inte att få upp dem. Så jag skickade in lillkusin genom bagaget, han väger inte många gram den där pojken. Han startade bilen, men och försökte öppna förardörren inifrån. Då gick handtaget av. Efter mycket om och men fick vi i alla fall upp bildörrarna, och farfar smorde listerna med något mirakelmedel. Konsekvensen blev i alla fall att man numera får trycka ner rutan för att öppna förardörren, för den går inte att öppna inifrån.
På söndagen sedan var det dags att ge sig iväg mot Linköpings domkyrka. Jag packade Corsan och begav mig mot nya äventyr, tillsammans med pappas GPS. Det är en bra maskin det där. Om den hade behagat sitta kvar på rutan där jag satt den. Precis innan motorvägen i Norrköping sade det "plopp" och skiten trillade ner. Så jag fick svänga bort i någon avkrok för att stanna och sätta tillbaka den på rutan. Sedan var det ett jävla gissel att hitta tillbaka, trots GPS:en. Den tjatade om U-svängar och vändningar, och började gå mig på nerverna.
Till slut kom jag i alla fall upp på motorvägen. Sedan, någonstans mellan Norrköping och Linköping började en lampa lysa i displayen om att ABS bromsarna var ur funktion. Perfekt. När jag sedan hittat rätt avfart på motorvägen och började komma in i stan insåg jag att jag låg i en bussfil. Så snabbt byte till vänsterfilen för att strax efter inse att jag då var tvungen att faktiskt svänga vänster. Skitbra. Så jag svängde vänster och den där jävla GPS:en fick spelet och började härja på mig att jag skulle vända. Och det är inte alltid det lättaste att hitta en plats att vända på.
Till slut kunde jag i alla fall vända bilen, och lyckades navigera rätt. Jag fick vänta en dryg timme utanför domkyrkan, så väl i tid var jag. 20 minuter innan vi skulle mötas steg jag i alla fall ur bilen för att knalla ner till själva kyrkan, och där stod en av faddrarna och väntade. Fler och fler slöt upp, och det blev ett väldigt hälsande på alla, och jag kom som vanligt inte ihåg ett enda namn. Guldfiskminne, man glömmer namnet på personen 3 sekunder efter att man hälsat.
Vi begav oss tillsammans till Campus HU, där vi gick till Clinicum, ett ställe där vi kommer att ha mycket praktisk utbildning. Väl där bjöds på fika, och vi fick information från våra faddrar, och så fick vi presentera oss, och en chans att prata med alla som var där. Vi fick även något som kallas nolleband. Det ser ut som en bandana ungefär, den är blå och på den står det "SG-Nollan" De här blå banden ska vi ha på oss under de kommande två veckorna. Jämt. När vi är ute, när vi är hemma, när vi äter, när vi duschar... Om vi har mössa på oss ska nollebandet sitta utanpå.
Jag pratade med faddrarna om att jag sökte en sovplats för natten, och fick följa med en av dem hem, där jag fick låna en luftmadrass att slagga på. Hon visade mig en parkering där jag kunde ha bilen stå ett dygn, så det var skönt att slippa oroa sig för den.
Jag var dyngtrött när vi kom till lägenheten, och hade jordens huvudvärk. Men jag fick ett par alvedon, och efter 45 min vila på soffan kändes det bättre. Det var mycket tankar som snurrade i huvudet, och en del tvivel. Men fick uppmuntrande sms från finaste Tiina, och då kändes allt mycket bättre.
Jag sov som en sten hela natten, och i morse kändes det riktigt bra. Vi gick till campus igen, för att träffa de andra SG nollorna, och bli bjudna på fruktsallad.
Vi har tre faddergeneraler, och de tre har varsin tuta. Så vi fick lära oss att när de tutar en gång ska vi vara tysta och lyssna, och när de tutar två gånger ska vi ställa oss upp och sjunga "huvud, axlar, knä och tå" och göra tillhörande rörelser. Om de inte är nöjda tutar de två gånger igen och säger saker som "högre" eller "mer samtidigt" eller "snabbare"
Strax innan 10 begav vi oss till Generalen för en storsamling tillsammans med arbetsterapeuter, sjuksköterskor och läkare, hela salen var full med folk. Först bjöds det på musikunderhållning, som var riktigt rolig att titta på! De var jätteduktiga, och dansade och spexade och hade sig. När de var klara tutade en av våra faddergeneraler i tutan, så vi blev tvugna att ställa oss upp och göra "huvud, axlar, knä och tå" framför alla dessa människor.
Efter storsamligen gick vi till en av föreläsningssalarna på sjukhuset för ett programspecifikt upprop. Så nu är jag uppropad och klar. Efter uppropet bestämde jag mig för att styra hemåt. Men först var jag tvungen att hitta bilen. Jag irrade runt i cirka 40 minuter på jakt efter bilen, men hittade den till slut i alla fall!
Jag styrde kosan hemåt, och när jag kom hem väntade både katter och Veronica på mig. Snällaste, bästaste Veronica som hjälper mig med katterna när jag är borta en lite längre stund. Så eftermiddagen spenderades sedan med Veronica, vi var nere på stan och käkade, och sedan åkte vi hem till mig och bara var. Det var skönt att komma hem igen!
I morgon ska jag tillbaka till Linköping, för mer information, mer att lära. Därför ska jag dyka mellan lakanen nu, och njuta av att sova i min egen säng.
Avslutar med en bild på det otroligt charmiga nollebandet. Jag ser ut som en mupp, men det är smällar man får ta...
Dagens låt; Green River Ordinance - Endlessly
Fridens liljor
1
Lotta
2
jennie
Du kommer att få det så bra <3 kram Jennie
Härligt Lina, nu är du på G. Lycka till jag följer dej på bloggen tills vi ses. Kram