Small fragments of a life

Jag har lite skrivkramp just nu. Jag skulle vilja skriva massor, prestera, få till det, vara rolig. Men tankarna försvinner någonstans på väg till fingrarna. Och så blir det svårt att blogga om praktiken, mycket på grund av tystnadsplikten. Det har varit en intressant dag och jag har dragit ännu fler lärdomar. Nu är det slut med praktik för veckan, två veckor har passerat och idag lyckades jag skriva en journalanteckning som min handledare bara hade en liten korrigering på. Det känns bra, för det här med att skriva journal är svårt! Det är svårt att veta under vilken rubrik vilka undersökningar faller, det är inte självklart alla gånger. Och det är svårt att få till en kort och koncist men ändå informativ text. Men främst är det svårt att skriva bedömningar. Det är en av de viktigaste sakerna att skriva men det är inte helt enkelt. En bedömning ska vara typ en sammanfattning av det jag tidigare skrivit på en tre-fyra meningar. Det ska också skrivas enligt ICF, vilket innebär att man inte får glömma bort delaktighet. Dvs, något patienten är förhindrad att göra t.ex. ta hand om sina barn/barnbarn, träna, promenera osv. Det där som de brukar göra men på grund av sina symptom inte längre klarar. Jag hade tänkt skriva ett exempel på bedömning eller funktionsdiagnos men det är svårt att göra utan att svänga sig med för komplicerade ord. För det ska inte låta talspråkigt.

 

Det är något jag för övrigt tänkt på under min praktik. Det sjukgymnastiska språket har blivit vardag och jag har fler än en gång varit på vippen att be patienten flektera eller lateralflektera. Det är inte pedagogiskt. Men man har nött in dessa rörelsebeskrivningar och det är bra mycket enklare att prata om rörelser och beskriva dem när man kan de där orden. Och det blir tydligt i journal vad det är patienten gjort. Men jag kan inte säga till en patient att retrahera nacken, man måste hitta vägar runt det. Till exempel dra bak huvudet så dubbehakan kommer fram.

 

Men det finns en sak ni ska tänka på om/när ni går till sjukgymnast. Denne har både tränat på och blivit utsatt för samma undersökningar. För vi tränar på varandra, testar olika grepp, lär oss handlag, känner på hur det är att vara patient. När vi började utbildningen och skulle ha färdighet de första gångerna kändes det otroligt konstigt att dra av sig kläderna för att låta sig inspekteras av kursare. Att stå i underkläder framför någon som övade upp sin sjukgymnastiska blick och verkligen kollade på en var en skum känsla. Nu är vi termin 5. När vi kommer till färdighetslektionerna byter vi om till shorts i klassrummet. När vi tränar säger vi saker som "jag tar av mig linnet så blir det enklare för dig att se." Vi har varit i precis samma situation, ett antal gånger! Efter nackfärdigheten var huvudvärken ett faktum (det är otroligt obekvämt när någon trycker på nackkotorna!), vid ryggfärdigheten var det många bröstryggar som knakade, det är ofta så. Men det viktigaste är att få träffa patienter. För det är då vi verkligen lär oss hur det är i verkligheten. Det är då man lär sig hur ett positivt test ser ut, känns, är. Jag kan klämma på en frisk axel i en evighet för att få till ett bra handlag men innan jag har känt på en sjuk axel har jag ingen aning om hur den kan kännas. Innan jag har gjort tester på en sjuk axel kan jag inte veta hur de ter sig. Jag kan göra stabilitetstester på friska knän för att lära mig hur det ska kännas, men jag vet inte hur ett instabilt knä känns innan jag träffat en sådan patient. Och därför är VFU:n så otroligt viktig, och att det finns patienter som går med på att låta sig undersökas av en student. Läkarutbildningen har till och med proffspatienter berättade en LÄK-student för mig. I gynundersökningar. Patienter som berättar vad det är studenterna känner (Typ: det där är livmodertappen"), är det inte fantastiskt?!

 

Nej, nu väntar sängen på mig. I morgon ska jag köra till Linköping så då måste jag vara pigg!

 

Tiden går fort. Och jag är så trött på att yttra de orden. Men de är alldeles för sanna för att låta bli. Snart har två veckor av praktik flytit förbi. Jag spenderar 4 dagar i veckan i Norrköping, ute i Hageby närmare bestämt. På det som kallas Rehab Öst innerstaden. Det är ett bra ställe, många sjukgymnaster i samma lokaler, och arbetsterapeuter såklart. Det är ett kul ställe, trevliga människor och otroligt lärorikt! Jag tycker om att åka dit, för jag lär mig otroligt mycket, skaffar erfarenheter, frågar, inser, förstår. Möter patienter, undersöker, skriver journal, försöker vara pedagogisk, förklarar, ifrågasätter, funderar, reflekterar. Det är ett skrämmande ställe. För det är att inte ha full koll, det är att inte riktigt veta vad jag ska göra, hur jag ska göra. Men det verkar lösa sig. Och jag kan mer än jag tror. Med lite eftertanke, sammanfattning och diskuterande med min handledare.

 

Vi har praktik måndag till torsdag och sedan innedag på fredagar. Med innedag menas att vi spenderar den tiden i Linköping. På fredag ska vi ha uppföljning på VFU:n. Då ska vi diskutera erfarenheter och lärdomar. Det kommer säkert blir bra. Jag ska låna mammas bil för att ta mig till Linköping. Detta för att avgassystemet inte är riktigt kurant på Tiinas bil. Med inte riktigt kurant menas att det ligger på backen. Det lossnade igår efter att vi varit och handlat. Som tur var på parkeringen här utanför, men det är ändå inte kul när det händer. Och jag måste ha bil eftersom Adam har premiär på sin enmansshow kl. 18 på fredag och jag annars inte har en chans att ta mig till Katrineholm till dess.

 

Men nu är klockan mycket och alla mina tjejer sover sedan någon timma tillbaka så nu ska jag också ta och krypa ner under täcket. Klockan ringer som vanligt 5:30 i morgon. Oh, the joy!

 

 

En dag som fyllts med seminarium och en massa idéer, tankar och reflekterande. Vi ska, förutom de seminarium där vi opponerar respektive responderar, aktiv delta vid minst 5 andra seminarium. Jag har lyckats delta i 4 redan, sedan blir det ett i morgon eftermiddag också. Det är jätteintressant och absolut lärorikt! Men visst krävs det en hel del förarbete, material som ska läsas igenom och kommenteras och frågor som ska skrivas ner. Men det är spännande. Innan jag gick på universitetet hade jag ingen aning om vad ett seminarium var. Så för er oinvigda följer här en redovisning för detta seminarieupplägg: Vi skriver våra kandidatuppsatser i grupper om 2. Vid seminariumet har en grupp utsetts till opponenter och en grupp till respondenter. Respondenterna börjar, eftersom det är deras arbete som ska gås igen. Respondenterna får då redogöra för ändringar som kan ha gjorts efter att uppsatsen lämnats in. Därefter är det opponenternas tur. Dessa berättat kortfattat vad arbetet handlar om, hur den är upplagd och redovisar syftet.

När ovanstående är gjort går opponenterna igenom uppsatsen med åsikter och synpunkter på den. Respondenterna har möjlighet att besvara opponenternas åsikter och förtydliga hur de menat. Hela uppsatsen (eller ja, så långt vi kommit hittills vilket innebär bakgrund och metod) är föremål för opponering och när opponenterna har sagt sitt är det auditoriets tur att ställa frågor. Auditoriet är alltså resterande närvarande i rummet. Då gäller handuppräckning och seminarieledaren (en lärare) lämnar ordet till den som står på tur att ställa sin fråga. Jag vet inte om jag lyckades krångla till det där nu eller om ni förstår? Det är i alla fall ett mycket hjälpsamt sätt att komma vidare med sin uppsats. Jag ser mycket fram emot min och Elins tur att vara respondenter (på måndag, precis innan lunch). För jag tror att vi behöver lite hjälp med att komma vidare. Vi har en bakgrund där vi inte riktigt lyckas knyta ihop säcken. Det kommer att lösa sig och bli bra till slut men vi behöver lite tips just nu tror jag. Vi hade ett mycket bra samtal med vår handledare igår, det bringade lite hopp.

 

För övrigt höll jag på att få en hjärtinfarkt idag. Vid 10 hade vi en lite längre fikapaus så jag och Elin bestämde oss för att få till Blåklinten (en restaurang i ett närliggande hus) för att köpa kaffe. Jag tog med mig allt av värde: dator, mobiltelefon, plånbok och pendlarkort. Jag brukar aldrig annars ta ur pendlarkortet ur jackan men eftersom jag tänkte lämna den i seminarielokalen tänkte jag att det var smart att ta med det. Så jag lade det i jeansfickan tillsammans med mobilen. Sedan  var det inget mer med det. Vi drack vårt kaffe på en soffa i restaurangen innan vi gick upp till Hälsans Hus för att fortsätta med seminariumen igen. Vid 12 var det sedan dags för lunch. Då insåg jag att mitt pendlarkort var borta. Den lilla vita plastfickan med SJ-kort + biljett för lokaltraffik i Linköping fanns ingenstans. Från vilopuls till maxpuls på 3 sekunder. Jag letade i varenda ficka, tömde hela väskan, letade i klassrummet, inne på toaletten och överallt där jag varit. Men icke. Som sista hopp jag gick tillbaka till Blåklinten för att fråga om de hade fått in något pendlarkort. Och där fanns det! Lättnaden var total! Snabbt ner till bussen (pga ombyggnationer måste man gå runt hela huvudbyggnaden för att komma till busstationen, alternativt gå i kulverten och hamna längre bort än busstationen för att sedan gå tillbaka en bit utomhus). Men jag hann med både buss och tåg och var tillbaka i stan vid 14. Och det var väl för väl, för vi har tvättstugan och jag har en alldeles egen schäfer som jobbar och sliter och kommer hem sent ikväll. Därför fick jag ta ansvaret för detta med tvätt (för en gångs skull) men bara efter att ha övertygat henne om att det är bättre att vi tar tvätten nu i veckan så vi slipper ta det i helgen. Min finaste schäfer laddade för detta med tvättstugan redan i söndags genom att sortera smutstvätten, så det behövde hon ju inte oroa sig för att jag skulle slänga in vitt med rött eller något sådant tokigt menar jag. Jag tror att hon kan ha blivit lite skrämd av att jag berättat att jag många gånger struntat i att sortera tvätten och bara tagit det översta lagret i tvättkorgen, stoppat in i maskinen och satt igång.

 

Nu blev det här ett väldigt långt inlägg så jag tror jag ska ge mig nu, jag ska ta och plocka undan lite här hemma och försöka mig på detta med dammsugning (även här har jag inte fullt förtroende och jag vet någon som blir lite trött på mig när jag dammsuger 4 rum och kök på 10 minuter). När det kommer till hushållssysslor lever jag nog inte alltid upp till hennes standard, det kan jag erkänna. Så det är väl tur att jag är bra på att laga mat i alla fall. Vägen till en kvinnas hjärta går genom hennes hungriga mage, har jag hört.

 

Oj, vilken fantastisk helg vi har spenderat tillsammans, mitt hjärta och jag. Den började redan i fredags kväll, trots att vi båda var trötta efter veckan spenderade vi kvällen i soffan med ett par glas vin, god mat och Gladiatorerna. Lördagen spenderades sedan framför datorn med skrivande av ILP (Individuell lärandeplan, den används sedan när jag går ut på praktik). Tiina hälsade på hos Fru Quist för klippning och slingning av hår och jag var borta på Lövåsområdet under tiden för att leta upp lämplig födelsedagspresent till min syster som vi skulle fira lite på lördagkvällen. När Tiina kom hem käkade vi lite mat och drack kaffe innan det var dags att göra sig i ordning.

 

Vi tog en promenad till farmor och farfar och spenderade sedan lördagkvällen där med otroligt god mat, gott vin och trevligt sällskap. Tiden gick fort och plötsligt var det dags att ta sig hemåt. Vi tog en promenad i den fantastiska kvällen. Det känns som att det börjar bli vår. Trots alla minusgrader under nätter och morgnar verkar det ändå finnas hopp om att det kan komma en vår så småningom! Det var en riktigt skön kväll, och alldeles stjärnklar.

 

När vi kom hem var det bums i säng, trötta av mat och vin somnade vi ovaggade. Sedan spenderades söndagen på bästa sätt, med frukost i sängen och utan måsten. Framåt eftermiddagen tog vi oss ut till Beckershov med en kaffetermos och drack kaffe i solen. Det var underbart! Söndag kväll kom Adam förbi en sväng, vi drack kaffe och slötittade på TV. När han gått var det sovdags och nu är det helt plötsligt en ny vecka. Ikväll kommer söthumlorna hem, som de är saknade!

 

Nu sitter jag på Cinicum och väntar på Elin, vi ska gå igenom 0-5 skalan och sedan ska vi prata uppsats och opponering. Sedan är det dags för basgrupp igen, för att gå igenom detta med ILP. Snart dags för praktik. Jag vet inte riktigt var tiden tar vägen, det känns som att det springer ifrån oss.

 

Så var det helt plötsligt torsdag. Igen. Och minus 15 grader. Jag har inget emot det egentligen. De där minusgraderna gjorde tågresan till Linköping väldigt vacker. Rimfrost på varenda träd och en sol som sakta klättrar högre på himlen. Det är något harmoniskt över det på något vis, att sitta och småkisa och kika ut på alla byggnader, träd och fält som far förbi i hög hastighet. På väg. Det är väl den beskrivningen som passar in på mitt liv just nu. På väg. Mot kunskap, mot examen, mot skola, mot allt som är nytt. Det brukade skrämma mig, det där nya, det där okända. Men samtidgt var det inget val att stanna kvar där jag stod. Jag är inte sådan som person. Jag klarar inte av att gå i samma skor år efter år utan möjlighet till utveckling. Det tråkar ut mig. Så nu är jag på väg, på god väg. Att säga att jag ska ta examen i Januari känns otroligt skrämmande. Januari. Det är snart bara 9 månader kvar och det insikten får mig att vilja greppa tag i något och hålla fast. Hårt. Universitetet har blivit en trygghet. Det är en otrolig lyx att få studera. Ett faktum som kan ha försvunnit i mina inlägg inför metod- och litteraturseminariumet. Det är mycket att göra, det är dåligt med fritid, det finns alltid något mer man kan läsa. Men det är också eget ansvar, det är att lägga upp sina dagar själv. Det är att kunna vara flexibel. Det är själviskt. Min utbildning är bara min egen och för min egen skull. Det utvecklar mig som person och människa, förhoppningsvis på ett positivt sätt. Och det har fått mig att kunna se på saker ur olika vinkar, reflektera och diksutera. Jag är nöjd med mitt liv. Otroligt nöjd.

 

Idag är det basgrupp som gäller igen, för uppföljning av pedagogisk uppgift och start av nytt fall. Vi kallar dem det, basgruppsfall. Den här gången i pappersformat. Ett papper med en text, artikel, påhittat figur eller något annat. Och därifrån brainstormar vi tillsammans. För att sedan se vilka ord som passar ihop och sätta rubriker på de grupperna av ord. För att sedan utifrån rubrikerna ställa frågor för oss att ta reda på till nästa gång. Det är det som är PBL. Och PBL går att applicera på det mesta i livet. Här är ditt problem. Lös det. Learning by doing. Det är väl egentligen det livet går ut på? Ett barn som missköter sig får skäll och konsekvenser som ska se till att det inte upprepas. Learning by doing. Ett väldigt förenklat exempel, men lätt att förstå.

 

Anja är piggare nu, igår kväll var det full rulle på henne och det är skönt att se. Hon höll låda mest hela kvällen och Tiina pratade om att det är häftigt att man förstår hennes språk. Jag har inte funderat så mycket över det, det har känts självklart att man lär sig. Men det är klart att vem som helst kanske inte förstår henne. 

 

Ska bjuda på lite bilder från dagarna som gått.

 

Vi är precis lika Svensson som resten av Sverige just nu och sitter och tittar på Melodifestivalen. Anja är nöjd, ena sekunden käkar hon godis, nästa bygger hon duplo-lego och efter det dansar hon. Sedan börjar det om igen. Idag blev det en kopp kaffe i solen, vi var hos Tiinas mamma i kolonistugan borta på Lasstorp. Solen kunde få värma lite mer och vinden kunde få vina lite mindre. Och så kunde det få vara lite mindre is och snö och skare. Det blir så svårt för Anja att gå, jag tappade räkningen över hur många gånger hon slog omkull. Som tur är har hon inte särskilt långt till marken. Men gråt och tandagnisslan blir det ändå såklart. Som tur är tar lite blås och en puss bort det onda.

 

Nu på kvällen har Anja och jag bakat våfflor. Anja är så duktig och tar i så hårt när hon vispar smeten. Men man får hålla uppsikt över henne, hon var 2 millimeter från att stoppa vispen i munnen. När vi endast hade vispat ägg. Hade säkert varit jättegott...

 

I morgon har vi planer på att ta med oss en engångsgrill, ett paket grillkorv och lite korvbröd ut i den (förhoppningsvis) strålande solen. Och så måste jag (surprise) plugga! Vi gjorde ju en pedagogisk uppgift för ett litet tag sedan, nu har vi fått en liten komplettering på uppgiften så jag måste lägga till en källa innan vi är helt färdiga. 

 

 

 

 

 

Vi får gå upp på metod- och litteraturseminariumet! Jösses så skönt det känns! Som vi har slitit för att nå det målet! Det här med att skriva uppsats är allt annat än lätt, det krävs otroligt mycket diciplin, läsning, skrivning och bearbeatning av text. Vi är långt ifrån färdiga med bakgrunden och syftet, det har inte riktigt fallit på plats ännu men med hjälp av seminariumet och en diskussion med vår handledare kommer vi att nå dit. Och just nu känns livet i alla fall lite lättare. Nu har vi lite mindre korrigeringar som vi måste sitta med under dagen för att åter lämna in den kl. 15:00 idag.

 

I övrigt hade jag en huvudet-under-armen-dag igår. När jag kom till stan skulle jag ju handla sylt och keso innan jag gick hem. Det kom jag ihåg, inga problem. När jag hade mina varor i kassen traskade jag vidare hemåt, in på Sjölins och hämtade ut mitt paket och så vidare hem. När jag kom in på gården kom jag på att jag cyklade till tågstationen igår morse. Det är smart, cykla till sin destination och gå hem. Grattis Lina, du har vunnit en bågfil.

 

Det var för övrigt min väska som hade kommit! Och som jag är nöjd med den! Den är alldeles perfekt, bättre än jag hade vågat hoppas på! Det är inga problem att få plats med allt som behövs! Nu ska den bara hålla ett tag också. Ett år gärna.

 

Nej, nu ska vi jobba på med uppsatsen över skype. Snacka om att det här med teknikens under gör plugget enklare. Det är bara att dra på hotspot på mobilen och logga in på mobilens nätverket via datorn för att ha internetuppkoppling. I love it!

 

Nu är den inskickad. Jag pratar naturligtvis om den där kandidatuppsatsen med bakgrund och metod. Nu håller vi alla tummar i har för att materialet håller för att gå upp på metod- och litteraturseminariumet. Vi skulle gulmarkera våra ändringar i dokumentet för att vår handledare lättare skulle se vad vi förändrat. Det innebar att vi skickade iväg ett helgult material till handledaren eftersom vi bearbetat varenda del av texten, omstrukturerat, strukit, lagt till, omorganiserat lite till, skrivit, funderat och omformulerat. Lite rast på det? Nej, basgrupp i morgon och jag har inte läst en enda rad till basgruppen ännu. Så det blir en kväll med familjeliv innan barnen ska läggas och efter det ännu lite mer tid spenderad framför dator och böcker. Livet som student.

 

Idag hade vi färdighet nacke. Eller, hur man ger sjukgymnaststudenter huvudvärk. Diverse tester utfördes, en del krångligare än andra. Ingen av dem var särskilt bekväm men nödvändigt att kunna. Tänk på det nästa gång ni går till sjukgymnasten; det ni får utstå har sjukgymnasten också fått utstå. En massa gånger!! Som sjukgymnaststudent är man nämligen också försökskanin och övningsobjekt. Jag har sett samtliga av mina kurskamrater i underkläder. Jag har blivit inspekterad i bara underkläder. Vi har känt och böjt och vridit och slagit (reflexer alltså) på varandra. Det är otroligt lärorikt och de bästa lektionerna, eftersom vi arbetar praktiskt och får en känsla över vad som är "normalt". Det är spännande.

 

Imorgon är det som tidigare nämnts basgrupp och efter det ska Elin och jag plugga tillsammans. Vi har en del att diskutera, gå igenom och fördigheter att öva. För det måste man göra, massor! På så många olika kursare som möjligt! För alla är olika, ser olika ut och känns olika (och nu pratar vi rent palpationsmässigt, inget snusk!).

 

Men nu är vi snart framme i Katrineholm så jag ska packa ner datorn i väskan, gå upp till coop och handla keso och sylt (livet med barn, jag tippar på att det blir pannkaka till middag). Sedan ska jag hämta ut ett paket från DHL på Sjölins, jag misstänker att det är min nya väska. Behövligt!!

 

Så har helgen ännu en gång passerat, lite för snabbt och lite för kort. Precis som vanligt. Det har varit en bra helg, kandidatuppsats till trots. Igår tog vi en promenad Tiina och jag, vi gick till fågeltornet och kollade läget där. Det är så otroligt vackert där ute, absolut en favoritplats. Isen låg kvar på sjön och det var lite blåsigt och kallt men ändå gav platsen en känsla av hopp om att det åter kommer en vår. Inte riktigt ännu kanske, men så småningom. Förra året besökte vi platsen ganska frekvent under våren, det var där vi hittade årets första gullviva, massor av blåsippor och en värmande sol. Att sätta sig där med en kopp kaffe och blicka ut över sjön är fantastiskt. En lisa för själen. Och att göra det tillsammans med hon som betyder mest i hela världen, hon som äger hela min värld, den tacksamheten jag känner inför det är enorm.

 

Men nu sitter jag ännu en gång på tåget, mot Linköping, mot en dag med kandidatuppsats. Mot en dag med diskuterande och skrivande tillsammans med Elin. Och efter helgen börjar jag ändå se en ljusning, fylls av en känsla av att vi kanske kommer att klara det ändå. Känslan är att bakgrunden och metoden är två otroligt meningsbärande kapitel och om vi bara får ihop det så kanske, kanske det blir lite lättare sedan. Jag hoppas det. När vi ska göra intervjuguide, formulera samtyckesformulär, genomföra intervjuer, transkribera, hitta teman, applicera teorier, få ut något av vår undersökning, få fram ett resultat. Det kommer bli mycket snack och diskussion och än mer hopplöshetskänslor och det kommer bli många helger med skriverier och samtidigt övrigt skolarbete som måste göras. Men just idag har jag hopp om den här uppsatsen. Och det är bra.

 

Idag ska vi kika närmare på andras kandidatuppsatser, sådana som använt samma metod som vi. Sådana som har gjort resan innan oss. Och så ska vi fylla på med lite fakta till bakgrunden. Och så ska vi organisera det hela och överblicka så vi fått med allt. It's gonna be a good day. För det har jag bestämt. Men nu rullar vi in i Linköping, så nu är det dags att packa ihop sig och hoppa på bussen till campus!

 

Äntligen helg! Och det är ju skönt, för då är man ju ledig! Eller? Vi skickade in vår kandidatuppsats för granskning vid lunch igår. På eftermiddagen fick vi tillbaka den med kommentarer och förslag till ändringar. Nu ska den åter in på tisdag kl. 16. Vilket innebär att helgen spenderas framför datorn, i sällskap med Elin över Skype. Och vi fortsätter arbetet med uppsatsen. Samtidigt har jag en huvudvärk som ligger och gnager i huvudet vilket gör att arbetet tar dubbelt så lång tid.

 

Igår var en bra dag dock som började med lite skrivning på uppsatsen innan vi startade färdighet bröstrygg som fortgick fram till lunch. Då satte vi oss igen och läste igenom och fixade det sista på uppsatsen innan vi skickade in den till vår handledare. Så blev det snabb lunch på campus och efter det tågresa hem. Det är alltid galet mycket folk på tågen på fredagarna, oavsett vilken tid man åker. Men inte tar SJ hänsyn till det och kopplar på fler vagnar på tågen inte, nej, det är mycket bättre att folk helt enkelt får stå som sardiner i gångarna och slipper visa biljetter eftersom konduktören omöjligt kommer förbi folkmassan.

 

När jag väl kom till stan stannade jag till vid affären för att köpa med mig något gott hem, fredag som det var. Till slut hade jag ingredienser nog för att laga rosmarinkryddad kycklingfilé under ett täcke av färskost med smak av paprika och lök. Till det serverade jag coucous med paprika, tzatziki och en sallad. Och så drack vi rödvin till och var allmänt nöjda och glada. Efter maten blev det efterrätt i form av vaniljglass med chokladdoppade jordgubbar. Det gick ingen nöd på oss!

 

När vi ätit kom Tiina på att hon ville gå på bio så vi slängde en snabb blick på bioprogrammet och fastnade för en film med namnet "searching for sugar man". 5 minuter efter att filmen börjat undrade jag vad tusan vi gjorde där. Det var ingen vanlig film utan en riktig dokumentär, en sådan där som man fastnar för på TV ibland. Men snart nog fann jag mig i det och sögs in i vad de berättade. Och vi fann sugar man, både Tiina och jag satt och diggade musiken under filmen. När vi kom hem letade vi upp Rodriguez och han har gjort verkligt fantastisk musik!

 

Jag fick blommor och present av Tiina igår (vi har ju knappt hunnit ses den här veckan som gått.) vilket gjorde mig väldigt glad. En jättefin bukett och ett fantastiskt halsband från Sphere of life. Halsbandet heter Ring my bell och inuti kulan av silver ligger ett guldhjärta som fritt rör sig däri vilket gör att det ibland låter lite som en bjällra. Med halsbandet följde en notis med orden Rattle my heart and listen to its song. 

Jag har beställt en väska på nätet. En sprillans ryggsäck med datorfack och (förhoppningsvis) fack som rymmer resterande prylar man måste ha med sig till skolan (diverse kablar, block, pennor, böcker, matlåda, vattenflaska, termosmugg, frukt osv.) Jag har lyckats bära sönder två ryggsäckar redan, på den ena lossnade själva banden man bär väskan i och på den jag just nu använder mig av håller botten på att gå ur. Jag tror det betyder att jag bär med mig för mycket grejor... Adam fick bära min väska häromdagen och han undrade om jag hade placerat en hög tegelsten däri. Men väskan rymmet ett slags survival kit, sådant man behöver för en heldag på campus. Jag fick leta lite på nätet efter en väska som kändes passande, jag tycker om att ha nät på sidan av väskan för då kan man placera vattenflaskan på ena sidan och termosmuggen på andra. Så slipper man oroa sig över att vätska ska läcka ut i väskan och därmed över datorn.

 

Jag sitter återigen på HUB och letar fakta och försöker komma någonstans på kandidatuppsatsen. Om en timma är det dags för basgrupp, denna gång handledarfritt. Det är alltid spännande med sådana tillfällen. Jag är väl inte sådär jätteförberedd den här gången men jag skyller det på att det har varit mycket med uppsatsen så det har liksom inte riktigt funnits tid till att plugga något annat.

 

Igår köpte jag mig ett SJ-pendlarkort. Jag får åka obegränsat antal resor med SJ regionaltåg mellan Katrineholm och Linköping. Sedan ett tillägg på det för att få åka Östgötatrafiken (buss) lokalt i Linköping. Det är ett måste eftersom det tar ca. 30 minuter att gå upp till campus från resecrentrum och det skulle innebära att jag inte hann i tid till mina lektioner de dagar vi börjar 08:15 och börjar vi senare än så skulle jag ändå behöva åka en timma tidigare för att hinna gå upp innan start. Eftersom jag redan spenderar så mycket tid på resande fot känns inte det aktuellt. I alla fall, 3022 kr kostar det. Det är väl ungefär vad jag hade räknat med och SJ har inga studentpriser på pendlarkorten eftersom "det är så förmånligt ändå". Jag vet inte jag, för när jag gick hem igår från stationen i Katrineholm trampade jag förbi en busskur med reklam för flygresor. "Flyg Turkiet tur och retur fr. 2500 kr". Helt plötsligt känns det då inte så billigt att jag sitter och nöter Katrineholm-Linköping och det dyrare än en resa till Turket. Det är en spännande värld vi lever i.

 

Nu ska jag ta Emelie under armen och dra upp till örat för en välförtjänt kaffe. (Mugg nummer 2 för dagen visserligen, men kaffe sitter aldrig fel.)

 

 

 

Ännu en lärorik dag är till ända. Dagen har innehållit en förmiddag fullspäckad med kunskap som ska in i hjärnkontoret. Vi har haft färdighet axel skuldra och lärt oss en massa manövrar och test och undersökningar. Det är lite klurigt det där med axlar och alla strukturer som tillhör men jag hoppas att allt ska falla på plats så småningom. Eftermiddagen bjöd på föreläsning i idrottsmedicin, jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tyckte om den, det är väl intressant och så men det är inte den inriktningen jag vill välja.

 

I övrigt har dagen bjudit på en massa gratulationer på facebook, jag fick en födelsedagspresent av Elin i form av en chokladkaka av det lite finare slaget. Mjölkchoklad med pistagenötter, en fantastisk blandning! Och en bit sådan tillsammans med kaffet nu ikväll var obetalbart.

 

Eftersom vi inte längre har de TV-kanaler vi hade innan ska vi nu lägga oss i sängen med datorn och slänga ett öga på tv3-play för att kika på Maria & Mindy BFF. Kan verka som en relativt hjärndöd serie, men det är en av de få vi följer och den är riktigt underhållande. Maria Montazami är fantastisk!

 

I morgon bär det iväg till Linköping igen för att fortsätta nöta med kandidatuppsatsen.Vi ska sitta så länge vi behöver och förhoppningsvis har vi ett nytt utkast som vi kan skicka till vår handledare när dagen börjar närma sig sitt slut. Det löser sig med det där i vilket fall som helst, jag pratade med kursansvarig idag och hon gav lugnande besked att om vi inte får gå upp på metod- & litteraturseminariumet betyder inte det att vi inte kan jobba med uppsatsen under terminen, då kikar hon och vår handledare på arbetet och ger klartecken när vi kan dra igång. Det ligger ett spännande år framför oss men det känns som att det också kommer att innebära mycket jobb. Det är inte helt enkelt att skriva en uppsats, även om den bara är på kandidatnivå. Jag har för övrigt de senaste dagarna insett att jag förmodligen inte kommer känna mig färdig med skolan när jag är sjukgymnast. Jag antar att jag får vara nöjd ett tag, skaffa lite arbetslivserfarenhet genom att arbeta några år men det finns så många kurser att söka, så mycket kunskap att inhämta att det kommer vara svårt att hålla sig borta från universitetet.

 

Men det är att spekulera i framtiden och vem vet vad som kommer ske... Nu Maria och Mindy!

 

En lång dag är äntligen till ända. Jag har landat i soffan bredvid hon som är det finaste jag vet, vi har ätit och dricker nu en kopp kaffe. Sedan är det sovdags. Det blev lite för lite sömn inatt eftersom Anja hade ont i magen och låg och vred sig som en kålmask mellan oss. Tiina var vaken med henne större delen av natten medan jag försökte få så mycket sömn som möjligt eftersom jag visste vilken lång dag som låg framför mig. Så Tiina och Anja har varit hemma idag medan jag skjutsade Hilma till skolan i morse och sedan susade vidare till Linköping för en dag med föreläsningar och färdighet knä. Det har varit en givande dag men det tar på krafterna att försöka lära mellan 8:15 och 17:00. I morgon väntar i alla fall en något kortare dag, förmiddagen spenderas med färdighet axel, skuldra och sedan blir det föreläsning på eftermiddagen.

 

Vi fördelade våra VFU platser idag och jag fick den plats jag önskade, i Norrköpings innerstad. Tack och lov. Jag var nummer nio i klassen att välja så jag är väldigt nöjd! Det blir 6 veckor på Hageby vårdcentral. Sista praktiken. Känns konstigt och läskigt och främmande, men det blir nog bra.

 

Elin och jag måste sitta mycket med vår kandidatupsats denna vecka för att vi ska bli uppsläppta på metod- och litteraturseminariumet. Svårt att veta när vi ska hitta tiden bara eftersom det är mycket att göra denna vecka. Men vi kämpar på i alla fall och i värsta fall får vi väl skippa föreläsningar. Huvudsaken är att vi får gå upp på seminariumet.

 

Nej, nu är det sovdags, vi är trötta både Tiina och jag och jag känner att jag måste dra henne i säng innan hon fastnar på riktigt för Farmen och vill börja följa det. (Vi har helt plötsligt inte trean, femman, sjuan, åttan osv. Men den är en helt annan historia och den tar vi en annan gång. Vi är inte helt nöjda med Heimstaden just nu bara...)

 

Ännu en vecka är till ända, ännu en helg lagd till historien. Det har varit ett par intensiva dagar nu, gårdagen spenderades på busfabriken i Norrköping med de två humlorna. Anja kastar sig mer än gärna ut i rutschkanor och upp i klätterställningar. Jag lyckades tappa min plånbok men någon ärlig person lämnade in den i kassan, tusen tack för det! När vi åkte hem på eftermiddag/kväll var båda tjejerna trötta och slitna men efter lite mat i magen och några godisbitar piggnade i alla fall Hilma på sig.

 

Idag har det varit fullt hus med fikabesök. Det är alltid trevligt när släkten kommer även om man efteråt känner sig helt urlakad. Men vi trotsade tröttheten och gav oss iväg ut en sväng. Det är fantastiskt när solen faktiskt värmer igen. Lite kaffe och varm choklad ute i den friska luften innan Anja tyckte att vi skulle åka hem.

 

I morgon är det tillbaka till verkligheten igen, full rulle hela dagen och sent hem. Men innan dess väntar en natt och förhoppningsvis en massa sömn. Jag är så trött att jag skulle kunna sitta och sova just nu. Jag misstänker att hon den där fina har somnat tillsammans med lillhumlan inne i sovrummet. Så kan det gå.

 

Klockan 19 kom jag hem igår från Linköping. Sent omsider alltså. Men vi skickade in vår bakgrund och metod till vår handledare så nu får vi se vad hon tycker och tänker. Vi har fortfarande lite trådar att dra i, lite källor att fixa och sådär men överlag jobbade vi på bra igår. Jag måste komma ihåg att läsa en artikel nu under helgen och kolla så att jag förstår den på samma sätt som Elin gjorde.

 

När jag kom hem mötte jag upp tjejerna hos Tiinas mamma och sedan for vi hemmåt för att ta emot Adam. Han fyllde 20 för ett par veckor sedan men då hade inte vår present till honom anlänt ännu (eftersom vi beställde från internet) så han fick sin present igår. Och jag fick present av honom eftersom han jobbar på söndag och inte kan komma på kalas då.

 

Hittills idag har det varit full rulle. I alla fall för Tiina. Vi hade tvättstugan på morgonen/fm så hon har sprungit med tvätt. Inte för att jag är lat eller så men för att det är en människa som tycker att det är fantastiskt att tvätta. Hon njuter av det. Hur otroligt det än låter. Anja och jag lade oss och vilade istället. Sedan upp och laga lunch, det blev en enkel lunch med sådana där potatisbullar man brukade få i skolan och bacon till det. Enkelt men gott, det tyckte i alla fall barnen, Hilma fick i sig 4 potatisbullar och Anja 2. Det är bra jobbat tycker jag!

 

Nu på eftermiddagen tänkte vi försöka ta oss till Norrköping. Där väntar busfabriken på besök. Det är alltid lika kul att åka till busfabriken och tjejerna får leka av sig och är lagom trötta efteråt. Ikväll är det sedan melodifestivalen och det är tydligen ett givet inslag i den här familjen. Till och med Anja brukar hålla sig vaken för att kolla. Med hjälp av lite godis eller chips.

 

Nu är det dags att göra sig i ordning och packa väskan!

 

På väg mot Linköping, en dag med plugg och skrivande på kandidatuppsatsen. Termosmuggen är redan tömd på kaffe, frukosten ligger tryggt i magen och jag känner mig någorlunda pigg denna fredag. Kanske för att det är just fredag och helgen ligger framför oss. Idag ska jag vara effektiv: läsa, skriva och diskutera samtidigt. Hoppas jag.

 

Gårdagens pedagogiska uppgift gick över förväntan. Mycket positiv feedback och så ett par punkter att tänka på. Ungefär som det brukar vara. När man läser på universitet är inte en uppgift klar bara för att man lämnat in den, man lämnar in den för att få veta vad man ska komplettera. För det är alltid en komplettering som ska göras. Ibland känns det som att man får en komplettering bara för att. Nu väntar vi i alla fall svar på den skriftliga delen på uppgiften, sedan är det en komplettering som ska göras och efter det är vi helt klara. Det är rätt skönt ändå att ha det gjort och kunna lägga det åt sidan. När vi haft vår föreläsning fick vi varsitt nyckelband och en bukett tulpaner. Det är ju alltid trevligt med blommor, även om jag misstänker att de tog ett gäng som stått i en vas någonstans ett par dagar redan... 

 

Igår kväll när jag nattade Hilma fortsatte vi läsa i den kokbok hon valt. Hon är för söt när hon ligger med kokboken i sängen och försöker lista ut vad som är gröna linser, rättika osv. När vi hade sagt god natt och jag var på väg ut ur hennes rum frågade hon mig om jag någonsin får hemläxor. Hur förklarar man universitetsstudier för en 8-åring? Hon kommer att märka det så småningom hon också, när hon rör sig uppåt i årskurserna, att man alltid har skolarbete att göra. Och det är än värre på universitetet. Tanken om att jag borde plugga ligger alltid där i bakhuvudet. Om allt går enligt planerna är jag klar om mindre än ett år. Det känns skrämmande, otroligt läskigt. Men ändå skönt.

 

Nej, nu är det dags att dra igång med uppsatsskrivandet.

 

En morgon som inte riktigt blev som jag hade tänkt mig. Vi skulle ha haft en föreläsning om bäckenbottenträning mellan 8:15 och 10:00 men ingen föreläsare dök upp så efter lite om och men fick vi veta att hon var dubbelbokad och därför inte skulle dyka upp alls. Hade det varit är man gick högstadie eller gymnasiet hade man spenderat den tiden med fika och slapp men det är en annan sak på universitetet så tiden har spenderats med näsan i böckerna.

 

Nu inväntar jag basgrupp för att efter den så fort som möjligt transportera mig, Maria och Matilda till Norrköping eftersom vi ska hålla en föreläsning där för ett gäng arbetssökande som pedagogisk uppgift. Lite nerväst är det allt, det är så enkelt att i huvudet föreställa sig hur man ska göra, vad man ska säga osv men när man väl står där med alla framför sig är det inte lika enkelt. Men det är bara att gilla läget och köra, det är en uppgift som ska göras helt enkelt. Fake it til' you make it, som vi brukar säga. Det blir skönt när det är över.

 

I morgon ska Elin och jag sitta med vår kandidatuppsats igen och förhoppningsvis ha ett första utkast klart att skicka iväg till vår handledare så vi kan få lite åsikter och synpunkter och hinner göra förändringar innan det är dags för inlämning 1:a mars. Vi har en vecka kortare tid på oss eftersom vår handledare ska bort under en vecka sedan och det börjar kännas lite stressigt nu. Vi har kommit ungefär halvvägs med både bakgrund och metod men vi har inte skrivit ut några källor ännu. Det kanske låter som att det är något man gör lite snabbt det här med källor men så enkelt är det inte. Det ska vara rätt med författarnamn och hur många författare man skriver ut och årtal och städer och sidnummer och rätt i både löpande text och i referenslista. Och det är betydligen fler källor än en som vi har använt oss av. Vi fick introduktion till något som heter refworks förra veckan vilket ska göra att det blir mycket enklare för oss att lägga in källor i vårt dokument och lättare att organisera dem. Men först måste man lägga in källorna i refworks och det tar sin lilla stund. Jag gör mig redo för en heldag i morgon, vi har bestämt oss för att börja redan 8:15 och sen antar jag att vi får sitta med det tills vi är klara. Kul för oss.

 

Samtidigt ska det bli skönt att få metod och litteraturseminariet över för det är först efter det som det praktiska arbetet börjar. Då ska vi börja rekrytera sjukgymnaster till vår studie, genomföra intervjuer osv. Det ligger en del spännande moment framför oss men det är också mycket jobb och det kommer att ta mycket tid. Sista året på sjugkymnastutbildningen blir inget glidarår med tanke på att vi inte bara fokuserar på kandidatuppsatsen utan också jobbar vidare med våra kurser.

 

Under dagen ska en lista komma ut på våra VFU-platser. Det innebär att vi inom klassen ska fördela de platser som finns emellan oss. Det är en vetenskap i sig eftersom de flesta vill vara i Linköping eller i alla fall i Östergötland och de platserna är begränsade. Jag vill vara i Norrköping. Helst centralt i Norrköping så jag kan pendla. Jag är nummer 9 i klassen att välja och det är bara att hålla tummarna och vänta och se var man hamnar. Oavsett så kommer det bli bra, för det har jag gett mig fan på. Och om jag måste bo i Jönköping eller Örebro under veckorna och bara kommer hem på helgerna så kommer det bli bra. Jag intalar mig det. Det är 6 veckor av mitt liv.

 

Men nu är det dags att bege sig mot basgruppen, in i kulvertarna och upp i sjukhuset.

 

Dagens låt: Ross Copperman - Found you

Det är långa dagar med mycket att göra just nu. Idag ska jag spendera förmiddagen med att plugga inför basgruppen imorgon eftersom jag måste vara redo att diskutera våra frågeställningar. Sedan ska jag ta mig till Linköping för att möta upp Elin och vi ska sitta med vår kandidatuppsats igen. Vi måste få till metod-delen nu så vi kan bolla den lite med vår handledare. Och så måste jag förbereda inför morgondagen. Först basgrupp fram till 12 i Linköping sedan ska jag ta med mig Maria och Matilda till Norrköping för att föreläsa om fysisk aktivitet för ett gäng arbetssökande. Det är en del av en pedagogisk uppgift vi har fått och det ska bli sönt när den är över eftersom jag då kan checka av en sak på att-göra-listan.

 

Igår kväll när jag skulle natta Hilma ville hon läsa. En kokbok. Så vi tog med den största kokboken vi har till sängen och sedan låg vi och kikade på olika frukter, kryddor och örter och läste namnen på dem. Sedan var det väldigt viktigt att vi lade en lapp där vi slutade så vi inte tappar bort oss till nästa gång. Hon är bra söt den där humlan, jag tror faktiskt aldrig att jag har haft en kokbok som kvällslektyr förut och då gick jag ändå restaurang på gymnasiet.

 

Nu är det dags att sätta igång med lite plugg så jag blir färdig, det kommer bli en lång dag och en sen kväll men så är det att läsa på universitetet.

 

 

 

Ikväll gör vi vuxenpizza. Vi är nämligen barnlediga och gör följdaktligen som vi själva önskar. Det innebär hemmgjord pizza med vitlökspuré, butternut pumpa, mozzarella, parmesan, ruccola och pinjenötter. Vi hittade receptet i Buffé tidningen som Tiina läser religiöst. Jag kan ärligt säga att innan Tiina kastade jag den tidningen så fort den anlände, rev bara ut bonuschecken men nu har jag lärt mig att de brukar ha bra recept och tips på goda viner. Apropå vin så blir det nog ett glas till maten, vi öppnade en flaska rödvin igår nämligen. Vi är inte så bra på att dricka vin så det blir alltid minst halva flaskan kvar.

 

Dagen har i övrigt inte medfört så mycket, vi tog tag i varsin cykel och gick med dem upp till Lidl för att handla eftersom det är den affär som ligger närmast oss. Bilen är kvar på verkstan i Norrköping. De säger att det är bränslepumpen som gått sönder. 3600 kr kostar det att ersätta den. Det vore väl fine men nu måste vi få tag i någon mer kunnig inom ämnet bilar för att undersöka om det verkligen kan vara så att det bara är bränslepumpen det är fel på. Eftersom det verkade vara så dåligt med ström i bilen, både när han lade av och definitivt efter att ha stått med varningsblinkers på en stund.

 

I övrigt har jag suttit och läst i Fyss (sjukgymnasternas bibel) om fysisk aktivitet. Vi har en pedagogikuppgift som vi ska redovisa nästa vecka, då jag och två tjejer till ska ut till ett företag i Norrköping och pedagogiskt prata om fysisk aktivitet. Och så måste vi kanske ta och utföra någon fysisk aktivitet eftersom hälften av tiden (45 min) ska vara teoretisk och andra hälften praktisk. Kul uppgift men det känns som att vi fått på tok för lite tid för att förbereda oss. Hade vi haft mer tid hade vi kunnat utforma ett pass eller liknande.

 

Så är det melodifestivalen ikväll igen. Jag vet inte om vi ska se det eller om jag kan övertyga Tiina om att vi ska se på Eragon istället. Jag håller nämligen på att läsa en bok nu, skriven av Christopher Paolini. Filmen Eragon är baserad på hans första bok och den bok jag läser nu är nummer fyra i ordningen. Det är också den sista boken där allt ska få sin upplösning. Så jag är väldigt ivrig när det kommer till läsning just nu och sitter mer än gärna med min bok. Detta har fått Tiina intresserad och hon är villig att ge filmen en chans. Nu är det ju bara just den filmen som är gjord, jag vet inte om den inte slog tillräckligt för att även filmatisera de andra böckerna eller om de helt enkelt är för invecklade och komplicerade för att det ska vara möjligt att filmatisera. Men jag rekommenderar verkligen böckerna, de är fantastiska! Och jag kanske ska tillägga att de faller inom genren fantasy då den handlar om drakar, drakryttare, alver, dvärgar osv.

 

Men nu är det alldeles snart mat så jag ska ta och avrunda detta inlägg.

 

Det kanske är dags att ta tag i det här med blogg igen... Dags att återuppta den historia som kallas livet. I skriven form. För att komma ihåg sedan, för att få en bättre överblick över livet, upp och ner och vad som händer. För det är så lätt att glömma. Speciellt när man har så många bollar i luften. Det är mycket nu, tiden springer iväg.

 

Jag sitter på campus i Linköping och söker artiklar. Det är bland det tråkigaste man kan göra. Jag klarar mig rätt bra vad gäller att söka på google men det är inte tillräckligt säkra källor när man ska skriva kandidatuppsats (C-uppsats får vi inte kalla det längre...). Det är alltså den vi jobbar på nu. Vi ska ha vår metoddel färdig till den 1:a mars och jag undrar i mitt stilla sinne hur fasen vi ska lyckas med det. Men det gör vi nog, det också. För vi är envisa, Elin och jag.

 

Igår blev det lite kaosartat när jag var på väg hem från Linköping, jag hade precis kört av motorvägen när bilen stannade för mig i Norrköping. Så där stod jag, med varningsblinkers i höger Thereze var på väg från Norrköping i samma stund så hon vände och kom och gjorde mig sällskap i väntatn på bärgare. Ut med varningstriangel och kontakt med försäkringsbolag och what-not. Det är inte enkelt alla gånger. Det tog en bra stund innan bärgaren kom och körde iväg med bilen men det var så skönt att komma hem sedan! Otroligt frusen, otroligt hungrig och otroligt trött! Men en erfarenhet rikare. 

 

Nu ska jag sträcka lite på ben och rygg innan jag återvänder till mitt artikelsökande.