Small fragments of a life

Allt som allt en relativt bra dag. Jag har varit med vid en artrosbedömning och sett en patient som gjort en bankart. Det är alltså en operation som utförs på axlar som luxerat (gått ur led) minst två gånger. Spännande att se hur det kan te sig, vad man behöver jobba med och vilka tekniker man kan använda. Det finns en uppsjö av olika tekniker och det är bra att ha i alla fall ett litet hum om dem.

 

Ikväll tog jag med mig Anja till Maxi för att handla mat och nödvändigheter. Hon skulle absolut sitta i en sådan där bilvagn som finns i vissa affärer. Och sedan satt hon där och härjade om att mamma och Hilma var hemma och nappen likaså. Och att vi skulle köpa glass, blubb blubb glass närmare bestämt. Blubb blubb är fisk. Den säger nämligen så. Jodå, jag har lärt henne allt jag kan!... Och hon har lärt sig att säga Hilma och Lina nu. Underbara barn!

 

När det var läggdags kröp jag ner med Hilma i sängen en stund och pratade lite. Finaste Hilmis som har så mycket funderingar. Varför blåsippor är fridlysta och vad fridlyst egentligen betyder. Hur det går till när man lagar tänder (vi upptäckte ikväll att hon förmodligen har karies i en tand). Och när vi sagt god natt för tredje gången hade hon bara en liten fråga till; vad gör egentligen en sjukgymnast? Hur förklarar man det för en åttaåring? Jag förklarade väldigt enkelt att människor som har ont i kroppen kan komma till mig och så undersöker jag dem och gör tester. (Är du doktor också?! frågade hon då.) Det är inte helt enkelt alla gånger.

 

I morgon är en ny dag, då är det Linköping som gäller. Basgrupp och föreläsning. Sedan hem till en helg tillsammans med hon som är det finaste jag vet. Förhoppningsvis en bra helg, en helg utan njuront och halsont och allt vad det är. Nosen och ögonen rinner när man råkar sticka huvudet utanför dörren nu för tiden men det skyller jag på pollen. Det ska bli skönt när den värsta pollenperioden är över. I höst.

 

Nu ska jag krypa till kojs, alla mina tjejer sover redan så nu är det min tur också att krypa ner.

 

Det känns lite tungt just nu, njurarna gör sig påminda, halsen värker och jag kör järnet på praktiken som börjar närma sig sitt slut. Nästa vecka är det tentadags. På torsdag kommer en patient på nybesök och jag ska göra en undersökning och bedömning. På måndag kommer examinator från skolan och närvarar vid återbesöket. Då finns möjlighet för mig att fortsätta undersökningen samt att följa upp eventuella hemövningar jag skickat med patienten vid första besöket och jag kan få visa olika moment som jag gjorde i min undersökning. Det är lite nervöst, det är det ju alltid inför tenta. Men jag har gjort detta några veckor nu och det känns ändå som att det går bättre och bättre.

 

Idag hade T1:orna fältstudie (de som började sjukgymnastutbildningen i januari i år). Och jag slogs ändå av hur mycket jag har lärt mig under de här lite drygt två åren. Jag vet hur jag ska utföra många tester och jag har en liten arsenal av förklaringar eller frågor som fungerar med patienterna. Det är svårt att få patienter att göra som jag vill, svårt att förklara så att de förstår. Och det krävs påminnelser och tre olika förklaringar på ett och samma moment. Det är ju något man inte kan öva på i skolan, för att förklara något för en kursare är inte svårt, de vet ju redan innan vad jag vill komma till!

 

I morgon ska jag vara med på en artrosbedömning, det ska bli kul! Det som är bra med Rehab Öst (Hageby) är att det är ett stort ställe där man kan välja lite vad man vill se och det finns alltid någon att fråga om man funderar eller reflekterar. Så jag ville vara med på en artrosbedömning och tog kontakt med en av de sjukgymnaster som gör dessa. Det var inga problem att få vara med, alla är väldigt positivt inställda till studenter.

 

För övrigt letar vi bil. Det går sådär måste jag erkänna. Det är inte ett helt enkelt beslut! Det ska vara en bil som känns bra samtidigt som den inte ska kosta för mycket, den ska vara rymlig osv. Just nu känns det dock som att vi står och väljer mellan 2 bilar. Vi får väl se vad det blir i slutändan.

 

Nu ska jag ta och knyta mig. Jag är trött efter en lång dag på praktiken. Hoppas jag kan sova bort det halsonda!

 

Det går inte att komma ifrån att allt händer när man har som minst tid. Jag är ju just nu ute på praktik, vilket innebär obligatorisk närvaro mån-tors och föreläsningar och annat i skolan på fredagar. Om man missar en dag på praktiken måste man jobba igen den någon annan dag, efter tenta och egentligt praktikavslut. Det är lite knöligt att få till det eftersom det blir mitt i tenta-period och föreläsningar och sådant. Så det bästa är helt enkelt att hålla sig på benen under den tid praktiken fortgår. Därför blev jag lite orolig måste jag säga när jag i förrgår började få ont som ett band över ryggen och fram på magen. Och det blev värre. Och värre. Trots 50 mg diklofenak. Till slut ringde jag 1177 och de tyckte att jag skulle åka in till akuten. Så jag ringde pappa och pratade om stensmärta. Han vet hur det känns så han hämtade upp mig och skjutsade mig till akuten. I det läget hade jag så pass ont att jag inte kunde stå still. Pratade med tjejen i luckan och fick ta genvägsdörren direkt in till mava (det var mycket folk på akuten just den kvällen, naturligtvis). Där fick jag en säng på en tvåsal. I sängen bredvid låg en väldigt dement liten farbror som prompt skulle åka hem till sina hönor. Sjukhuspersonalen hade ordentligt med arbete för att hålla honom kvar.

 

Jag fick i alla fall en voltareninjektion och efter en stund kom en läkare och klämde och kände på magen, slog över njurarna och what not. 40 minuter efter injektionen hade jag fortfarande ont så då kom sjuksköterskan med en supp spasmofen. Tyvärr hjälpte inte denna heller. Så 40 minuter efter det kom de med en lite starkare injektion som de satte i låret. Och vilken lättnad! Det tog 5-10 minuter sedan var jag helt smärtfri efter 4,5 timmar med stensmärta. För det var det läkaren kom fram till. Symptom som pekade på njursten men kunde också vara gallsten.

Jag kom hem vid 23:30, Tiina mötte mig i dörren. Lite lullig och påverkad av mediciner men smärtfri i alla fall. Jag har dock aldrig varit så torr i munnen och halsen. Det hjälpte inte att dricka heller, men vid det laget var jag så trött så jag somnade så snart huvudet hade landat på kudden. Vaknade dagen efter med vad som kändes som ett tjockt lager stenhårt slem i halsen (ursäkta äcklet). Hes som fasen, lite illamående... Ja, jag kände mig bakis. Men bestämde mig för att åka till min praktik i alla fall, avboka patienter men skriva in journaler från veckan. Så det gjorde jag. Spenderade hela förmiddagen på praktiken och åkte hem efter lunch. Trött som en gnu. Så jag sov några timmar på eftermiddagen. Sedan var jag som ny. Har sovit som en sten i natt också (förutom vissa känningar av smärta) så nu känner jag mig lite bättre måste erkännas. Men ja, jag har fortfarande känningar av den där stensmärtan, det kommer och går i små små attacker. Men jag har inte tid att kolla upp det just nu. Håller tummarna för att helgen reder sig, att jag inte får något riktigt anfall, helt enkelt att kroppen håller sig i schack till praktiken är avslutad. När jag får tid ska jag kolla upp det. Då får de undersöka ordentligt, så de blir säkra på om det är njursten eller gallsten. Och åtgärda problemet. För det där är inget jag önskar ens min värsta fiende!

 

Nu är jag i alla fall på väg till skolan för färdighetsresurs och föreläsning, sedan blir det hemgång och mys med min fina familj (fast Hilma ska sova över hos en kompis så det blir inte riktigt hela familjen). Underbara fredag!

 

 

Jag har lite skrivkramp just nu. Jag skulle vilja skriva massor, prestera, få till det, vara rolig. Men tankarna försvinner någonstans på väg till fingrarna. Och så blir det svårt att blogga om praktiken, mycket på grund av tystnadsplikten. Det har varit en intressant dag och jag har dragit ännu fler lärdomar. Nu är det slut med praktik för veckan, två veckor har passerat och idag lyckades jag skriva en journalanteckning som min handledare bara hade en liten korrigering på. Det känns bra, för det här med att skriva journal är svårt! Det är svårt att veta under vilken rubrik vilka undersökningar faller, det är inte självklart alla gånger. Och det är svårt att få till en kort och koncist men ändå informativ text. Men främst är det svårt att skriva bedömningar. Det är en av de viktigaste sakerna att skriva men det är inte helt enkelt. En bedömning ska vara typ en sammanfattning av det jag tidigare skrivit på en tre-fyra meningar. Det ska också skrivas enligt ICF, vilket innebär att man inte får glömma bort delaktighet. Dvs, något patienten är förhindrad att göra t.ex. ta hand om sina barn/barnbarn, träna, promenera osv. Det där som de brukar göra men på grund av sina symptom inte längre klarar. Jag hade tänkt skriva ett exempel på bedömning eller funktionsdiagnos men det är svårt att göra utan att svänga sig med för komplicerade ord. För det ska inte låta talspråkigt.

 

Det är något jag för övrigt tänkt på under min praktik. Det sjukgymnastiska språket har blivit vardag och jag har fler än en gång varit på vippen att be patienten flektera eller lateralflektera. Det är inte pedagogiskt. Men man har nött in dessa rörelsebeskrivningar och det är bra mycket enklare att prata om rörelser och beskriva dem när man kan de där orden. Och det blir tydligt i journal vad det är patienten gjort. Men jag kan inte säga till en patient att retrahera nacken, man måste hitta vägar runt det. Till exempel dra bak huvudet så dubbehakan kommer fram.

 

Men det finns en sak ni ska tänka på om/när ni går till sjukgymnast. Denne har både tränat på och blivit utsatt för samma undersökningar. För vi tränar på varandra, testar olika grepp, lär oss handlag, känner på hur det är att vara patient. När vi började utbildningen och skulle ha färdighet de första gångerna kändes det otroligt konstigt att dra av sig kläderna för att låta sig inspekteras av kursare. Att stå i underkläder framför någon som övade upp sin sjukgymnastiska blick och verkligen kollade på en var en skum känsla. Nu är vi termin 5. När vi kommer till färdighetslektionerna byter vi om till shorts i klassrummet. När vi tränar säger vi saker som "jag tar av mig linnet så blir det enklare för dig att se." Vi har varit i precis samma situation, ett antal gånger! Efter nackfärdigheten var huvudvärken ett faktum (det är otroligt obekvämt när någon trycker på nackkotorna!), vid ryggfärdigheten var det många bröstryggar som knakade, det är ofta så. Men det viktigaste är att få träffa patienter. För det är då vi verkligen lär oss hur det är i verkligheten. Det är då man lär sig hur ett positivt test ser ut, känns, är. Jag kan klämma på en frisk axel i en evighet för att få till ett bra handlag men innan jag har känt på en sjuk axel har jag ingen aning om hur den kan kännas. Innan jag har gjort tester på en sjuk axel kan jag inte veta hur de ter sig. Jag kan göra stabilitetstester på friska knän för att lära mig hur det ska kännas, men jag vet inte hur ett instabilt knä känns innan jag träffat en sådan patient. Och därför är VFU:n så otroligt viktig, och att det finns patienter som går med på att låta sig undersökas av en student. Läkarutbildningen har till och med proffspatienter berättade en LÄK-student för mig. I gynundersökningar. Patienter som berättar vad det är studenterna känner (Typ: det där är livmodertappen"), är det inte fantastiskt?!

 

Nej, nu väntar sängen på mig. I morgon ska jag köra till Linköping så då måste jag vara pigg!

 

Tiden går fort. Och jag är så trött på att yttra de orden. Men de är alldeles för sanna för att låta bli. Snart har två veckor av praktik flytit förbi. Jag spenderar 4 dagar i veckan i Norrköping, ute i Hageby närmare bestämt. På det som kallas Rehab Öst innerstaden. Det är ett bra ställe, många sjukgymnaster i samma lokaler, och arbetsterapeuter såklart. Det är ett kul ställe, trevliga människor och otroligt lärorikt! Jag tycker om att åka dit, för jag lär mig otroligt mycket, skaffar erfarenheter, frågar, inser, förstår. Möter patienter, undersöker, skriver journal, försöker vara pedagogisk, förklarar, ifrågasätter, funderar, reflekterar. Det är ett skrämmande ställe. För det är att inte ha full koll, det är att inte riktigt veta vad jag ska göra, hur jag ska göra. Men det verkar lösa sig. Och jag kan mer än jag tror. Med lite eftertanke, sammanfattning och diskuterande med min handledare.

 

Vi har praktik måndag till torsdag och sedan innedag på fredagar. Med innedag menas att vi spenderar den tiden i Linköping. På fredag ska vi ha uppföljning på VFU:n. Då ska vi diskutera erfarenheter och lärdomar. Det kommer säkert blir bra. Jag ska låna mammas bil för att ta mig till Linköping. Detta för att avgassystemet inte är riktigt kurant på Tiinas bil. Med inte riktigt kurant menas att det ligger på backen. Det lossnade igår efter att vi varit och handlat. Som tur var på parkeringen här utanför, men det är ändå inte kul när det händer. Och jag måste ha bil eftersom Adam har premiär på sin enmansshow kl. 18 på fredag och jag annars inte har en chans att ta mig till Katrineholm till dess.

 

Men nu är klockan mycket och alla mina tjejer sover sedan någon timma tillbaka så nu ska jag också ta och krypa ner under täcket. Klockan ringer som vanligt 5:30 i morgon. Oh, the joy!