Small fragments of a life

Nu är vi på banan! Gällande kandidatuppsatsen alltså. Idag har vi genomfört vår första intervju, vilket gick riktigt bra! Vi har lånat diktafon på Clinicum, vilket fungerade jättebra. Det kändes som att vår intervjuguide höll och vi kom ihåg allt som skulle kommas ihåg. Typ detta med samtyckesformulär och sådana saker. Så nu är det transkribering som gäller. Och det tar tid. Massor av tid! Men det löser sig nog det också.

 

För övrigt en bra dag som började med färdighetslektion gällande neurologisk undersökning. Vilket innebär att vi har kollat muskelstyrka, beröringskänsel, identifikationsmuskler, nervtensionstester, palperat nerver osv. En del var repetition, andra saker var helt nya. En skön blandning helt enkelt. Det är inte helt skönt att få en nerv palperad men viktigt att kunna. En av de bästa sakerna med färdighetslektioner innebär att man får springa omkring i mysbyxor och det är ingen som kollar konstigt på en för det. För övrigt har vi väl egentligen inte kvar så mycket hämningar när det handlar om att klä av sig inför varandra, det är inget konstigt att stå i klassrummet och byta byxor eller ta av sig tröjan trots att både kursare och föreläsare är närvarande. Vi är alla vana vid det här laget.

 

Efter färdigheten följde lunch och därefter en dubbeltimme med föreläsning. Jag kände väl egentligen inte att föreläsningen gav mig så mycket men då har jag i alla fall varit där och lyssnat. Det kanske visar sig bra i efterhand.

 

Elin tog sig ett snack med Benjamin gånger två idag, men jag vet inte det såg inte ut som att han höll något jätteintressant föredrag...

Sitter på tåget hem från Linköping, väldigt nöjd med dagen ändå. Den började med gruppmöte angående en entrepenörskapsuppgift vi ska ta oss an. Ganska komplicerad men kort sagt en rapport på 5-10 sidor som ska skrivas. Nu har vi delat upp arbetet så jag har att göra i helgen kan jag säga!

 

Efter det lilla mötet var det dags för basgrupp där vi diskuterade detta med rörelserädsla och hur man kan arbeta med patienter med långvariga smärttillstånd. Det är ett väldigt intressant ämne och vi virade in oss ganska bra i diskussion, en givande basgruppsträff idag alltså!

 

På eftermiddagen hade vi sedan färdighetslektion gällande lumbalrygg med undersökning sådant kul. Det var en riktigt bra färdighet där vissa av undersökningarna kändes igen.

 

På rasten pratade vi om hur man bäst får bort låsningar i ryggen. Två av mina kursare demonstrerar ett tillvägagångssätt på bilden nedan. Ser väldigt gymnastiskt ut tycker jag personligen :)

Just nu gör jag något hysteriskt kul, nämligen söker efter vetenskapliga artiklar. (Ironi, oooh, du ljuva ironi). Det är en rad steg man måste genomföra för att hitta det man söker efter, först och främst måste man besöka databasen SvenskMesh. Där kan man slå upp ord för att få reda på de engelska termerna (orden) man behöver för att söka. (Exv. rörelserädsla - fear avoidance). Därefter måste man navigera till valfri sökmotor för vetenskapliga artiklar. Min personliga favorit är Pubmed, men det finns en del att välja mellan. Där får man söka och sedan börja läsa abstract om vad artiklarna handlar om. När man hittar någon som man fastnar för är det dags att kolla upp ISBN, vilket är ett nummer som man sedan kollar upp på en annan databas (Ulrich-nånting). Där söker man på ISBN och får fram resultat om huruvida artikeln är granskad eller ej. Sedan beror det väl på, om man ska skriva en rapport så bör artiklarna man använder vara granskade och godkända. Och det är inte alla som är. Är artikeln inte det bör man inte använda den och så får man börja om med att läsa abstract.

 

Till basgruppen idag skulle vi hitta 2 vetenskapliga artiklar. Det har jag gjort, men jag kollar lite extra för att se om jag kan hitta någon ytterligare artikel för mer input om detta med ryggvärk och rörelserädsla. Det är ett spännande ämne men samtidigt lite klurigt. Det handlar mycket om att välja sina ord i klinik för att inte skapa rörelserädsla hos patienterna.

 

Förkylningen börjar släppa sitt grepp om mig i alla fall. Inatt sov jag en hel natt för första gången på lite drygt en vecka. Vilket i och för sig förmodligen berodde på att jag huttade i mig några milliliter cocilana igårkväll.

 

Anja somnade redan vid 18 igårkväll, sedan vaknade hon vid 21 av rethosta. Och hostan ville verkligen inte ge med sig. Hon fick vatten, alvedon, te med honung, teracough, hon vyssjades, buffades på och fick halvsitta i knäet på både mig och T. Men inget hjälpte. Efter konsultation med FASS fick hon 1 ml cocilana. (Hon är ju över 2 år, faktiskt snart 3 år.) Och tillslut somnade hon. Och såvitt jag vet sov hon hela natten sedan, men jag var ju halvt medvetslös på grund av min egen dos cocilana. Någon som har tips på vad man kan ge barn med rethosta för att slippa ge cocilana?

 

Oj, nu redan framme i Linköping. Ner med dator och iväg till campus!

Ibland måste man inse sina begränsningar. Så även jag, idag. Jag åkte till Linköping som vanligt men fick sätta mig på tåget hem igen efter bara ett par timmar. Usch, denna förkylning är inte någon rolig kompanjon. Nu har jag sovit på eftermiddagen. Känner mig rätt pigg precis när jag vaknar men det är bara en kort stund och efter någon timme måste jag sova igen. Halvsittandes. Jodå, för annars står någon jävel och häller cement i näsan på mig.

 

Men det finns vissa ljuspunkter i livet just nu ändå, till exempel att vi fått respons från vår handledare angående uppsatsen. Positiv respons, beröm. Det känns bra. Det är lite småfix kvar med bakgrunden men vi har hittat den röda tråden och vi kan börja utföra intervjuer. Det är ju tur eftersom vi redan bokat in 4 intervjuer. Så om ett par veckor ska vi åka Östergötland runt. Det blir nog bra.

 

Hon den där fina är på festligheter ikväll så jag får klara mig själv. Det är ju inte världskul direkt. Ska ställa mig vid spisen och fixa lite mat. Så fort jag uppbådat lite energi till det. Sedan ska jag kurera mig hela helgen för nästa vecka är det full rulle igen. Basgrupp och föreläsningar och färdigheter och what not. Då ska jag inte vara sjuk. Punkt.

 

 

Dimman utanför tågfönstren verkar ha letat sig in i min hjärna och lagt sig som en hinna över alla mina tankar. En natt med vakenhet, snarkningar (säger hon den där fina i alla fall) och nästäppa. Förkylningen håller mig hårt i sitt grepp och vägrar släppa, den verkar närmars eskalera dag för dag. När jag påpekade detta faktum för hon den där fina imorse tyckte hon inte att det var särskilt konstigt eftersom jag inte gjort så mycket för att den ska bli bättre. Hon antydde något om att vara hemma och vila. Det blir inget med det, jag har inte tid.

 

Idag ska vi lägga en sista öm hand vid bakgrunden innan vi skickar in den till vår handledare och hoppas på att hon inte sågar oss vid fotknölarna. För så känner man sig ibland, totalsågad. Men det är bara att bita ihop och revidera.

Jag ska också försöka komma ihåg att ringa till kommunal, det har stått på min att-göra-lista lite för länge nu. Jag tänkte berätta för dem att jag inte vill betala någon medlemsavgift för juli eftersom de redan dragit den avgiften på min lön. Och att jag förmodligen har betalat in för mycket i juni för då hade jag också lön vilket innebär automatisk inbetalning till kommunal. Sedan ska jag så småningom fixa med det där med försäkringar och sådant så jag kan gå ur kommunal helt. Och A-kassa. För snart är jag akademiker och de har ju en alldeles egen A-kassa. Jag måste kolla upp hur det där funkar. Men just nu är jag medlem i både kommunal och LSR (Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund). Hos LSR har jag förvisso än så länge endast ett studentmedlemsskap men det kan ju komma att ändras typ i januari.

 

Jag skulle också behöva ringa till vårdcentralen och boka en läkartid för att någon ska kika på min fot. Jag har haft lite problem med den sedan i maj men inte tagit tag i saken eftersom jag väntat på att det ska gå ver av sig självt. Det har det inte gjort. Den är öm och jag har svårt att belasta normalt på den vilket har lett till felbelastning vilket i sin tur har lett till att lilltåns ställning har förändrats. Kroppen är en fantastisk sak som anpassar sig efter vad den utsätts för. Elin fick tejpa foten i förrgår (med kinesiotejp, den där färgglada tejpen som sjukgymnaster ansvänder sig av) och den har faktiskt känts bättre sedan dess, men fortfarande inte helt bra. Ja, vi får väl se när det blir av att boka tid.

 

Nu är vi framme i Linköping och jag ska packa ner mina saker och ta mig till bussen. Torsdag, snart helg.

Sitter på tåget mot Linköping, again. Idag kärv i halsen, täppt i bihålorna och med kliande näsa. Var det någon som sade höst? Men jag har inte tid att böja mig för kroppens önskan om vila för vi måste få bakgrunden färdig i vår uppsats denna vecka och förhoppningsvis kunna börja intervjua nästa vecka. Alvedon, voltaren, otrivin menthol, sinova och läkerol är mina bästa vänner just nu. De gör livet drägligt ändå.

 

Det är lustigt när man läser igenom texten vi skrivit såhär långt och funderar "har jag skrivit det där?!" Ja, det har jag. Det är (relativt) proffsigt skrivet, utan pronomen och med mycket fakta. Men varje mening ska tillföra uppsatsen något och det tycker jag är klurigt. Att verkligen fundera, vad är tanken bakom den här meningen? Vad är det vi vill förmedla? Och så är det syftet. Det måste vi fila på. Vi vet vad vi vill få fram men det är svårt att formulera det till ett syfte. Det syfte vi har idag är väldigt, väldigt, väldigt brett. Tungt.

 

Till idag har vi bokat ett grupprum, det är bra för då får vi sitta i lugn och ro och skriva och klura och redigera. Och så finns en whiteboard. Allt blir mycket tydligare när vi skriver upp det på en whiteboard.

 

Det är svårt att förklara resan med en kandidatuppsats för någon som inte är inne i universitetsvärlden eller som har gjort samma resa. Det är så otroligt mycket jobb, det är en bubbla av uppsatsskrivande och en tidspress. Vi måste prestera, vi måste få ihop det material vi behöver för att få godkännande av vår handledare att gå upp till slutseminarium. Väl där ska vi opponera på någon annans uppsats, komma med konstruktiv kritik, ställa frågor osv. Där blir vi bedömda av tentator. Sedan ska vi respondera på vår egen uppsats. Kunna svara på den kritik och de frågor någon annan ställer till oss. Där blir vi också bedömda. Och sedan ska vi närvara vid 5 andra seminarium, aktivt. Vilket innebär att vi ska ställa frågor till respondenterna. I praktiken innebär detta att vi måste läsa in oss på minst 6 andras uppsatser. Det tar tid. Vår uppsats är idag 19 sidor lång. Med enbart inledning, bakgrund, syfte och metod. Sedan tillkommer resultat och diskussion. Bilagor ska medfölja, i vårt fall en ordlista, intervjuguide, informationsbrev, samtyckesformulär osv. Och allt ska gå genom handledaren och godkännas.

 

Men nu rullar tåget snart in i ett dimmigt Linköping, så det är dags att stänga ner datorn och göra sig redo att stiga av tåget, för den här gången. I eftermiddag ska jag hämta söthumlorna på fritids och hos dagmamma. Det är bra, för de har varit saknade!

Efter en lång bloggtorka kanske det är dags att ta upp detta med skrivandet igen. Om inte annat så för att tiden rullar på så förbannat fort och för att jag misstänker att hösten kommer att försvinna i ett virvarr av färger, regn och en hel del arbete med både kandidatuppsats och kurser. Det gäller att hitta något sätt att balansera livet när det finns så mycket att göra både inom skola och privat. Än så länge tycker jag att det har fungerat relativt väl. Men det märks att nu gäller "step up the pace" om man ska hinna bli färdig med allt till i januari.

 

Kandidatuppsatsen går ändock framåt, vi har kommit igång med rekryteringen till våra intervjuer och har i alla fall en liten uppställning deltagare. En liten är allt som behövs. Det är bara 15 högskolepoäng. (Vilket i och för sig inte beyder så mycket när det kommer till antal timmar lagda på den, för oj vad vi har jobbat med den).

 

I övrigt har jag äntligen kommit ikapp. Jag har mina 150 högskolepoäng, det är bara 30 som saknas nu till godkänd och genomförd grundutbildning. Det är läskigt och helt jäkla underbart. Utbildningstiden närmar sig sitt slut och det känns i kroppen och i sinnet. Häromdagen satt vi ett gäng och diskuterade detta med examensdag, vilken dag som skulle passa bäst och hur vi ska lägga upp det. Till saken hör att det är vi som studenter som fixar med allt vad examen heter, vi bestämmer dag och tid, bokar lokal och så vidare. Så kommer en representant eller fler från utbildningen och utdelar examensbevis och så vidare. Vi ska också ha en sista (och för mig även första) sittning. Där vi käkar mat och dricker och umgås och yngrekursare jycklar. Det är alltså en del at fixa med, men det är angenäma sysslor.

 

Jag tänkte att jag ska slå ihop examensfirande med födelsedagsfirande i januari, bjuda in de som vill komma och fira ordentligt liksom. Det blir nog bra det där. Men först väntar som tidigare nämnt en höst med en massa skolarbete. För det är inte bara en kandidatuppsats som ska bli färdig, så ska även ett par andra rapporter och kurser ska läsas och tentor ska genomföras. Men det känns bra. Det är dags att så småningom börja söka jobb, hitta något att sysselsätta sig med, få lite klinisk erfarenhet.

 

Vi var ute på en fältstudie igår och det kändes så jäkla bra att åter få ha patientkontakt igen, att få berätta, förklara, undersöka och leta fynd. Det är så förbannat roligt och lärorikt! Det är kul att lära, det är fantastiskt att ha ett patientmöte och efteråt sätta sig ner och diskutera och verkligen känna hur poletten trillar ner, den där "aha!" känslan. Den vill jag känna många gånger om.

 

Just nu är livet riktigt jäkla bra. Inom en överskådlig framtid står jag som legitimerad sjukgymnast. Eller ja, med tanke på namnbytet som ligger inom en snar framtid kan det hända att jag snart står som legitimerad fysioterpaeut. Men det känns rätt gött det med!

 

 

Idag har varit en riktigt, riktigt bra dag. Den började med sovmorgon då vi väcktes av larmet vid kvar i åtta. Vi hann dricka lite kaffe i sängen innan Anja vaknade och vi myste en stund i sängen vi tre. Sedan tog vi oss upp och åt frukost och gjorde oss i ordning för dagen. Vid halv tio åkte vi ut till trakterna runt Björkvik för att hämta Hilma som sovit över hos en kompis. Sedan bar det tillbaka in i stan för att hämta upp Börni (Pernilla) och sedan susa vidare mot Gnesta där vi hälsade på hos Anki i hennes underbara sommarstuga. En fantastisk dag med bästaste sällskapet! Och jag tror bestämt att hon den där fina blev lite inspirerad för ikväll har hon googlat efter sommarstugor med sjöutsikt... 

 

 

 

Jag har marinerat detta med ComHem sedan igår och när jag berättade för sambon om samtalet var hon helt enig med mig; aldrig ComHem. Men alltså, det här med ett gott bemötande är verkligen A och O. Det finns så otroligt många aktörer inom en rad olika genrer och det är mer än pengar som spelar roll. Vi var och handlade på MAXI häromdagen och vår vana trogen körde vi självscanning. Vi hittade en kylväska med nedsatt pris, från 249 till 199 kr. Så vi scannade in en sådan och insåg att den ändå gick in för 249 kr. Men vi trodde det skulle dras av i kassan sedan. Så vi fortsatte vår handling och avslutade med betalning i kassan. När jag får kvittot i näven påminner min sambo mig om att kolla så att vi bara betalat 199 kr för kylväskan. Det hade vi inte gjort, vi hade betalat 50 kr mer. Så kassörskan ringde upp någon för att kolla upp priset och de insåg att det blivit fel. Så vi fick 50 kr tillbaka. Plus 25 kronor just för att de gjort fel. Det krävs så otroligt lite för att kunderna ska bli nöjda. Vi gick därifrån mycket nöjda både med det trevliga bemötandet och det otippade tillskottet på 25 kr. Inte för att 25 kr är någon enorm summa, men symboliken av det hela! 

 

Vi har spenderat förmiddagen i kyrkan och kollat på Hilmas skolavslutning. Det var mysigt, myket folk och barnen var så duktiga. Hilmas klass spelade blockflöjt och det lät oväntat bra, de var riktigt samstämmiga! Anja och jag agerade fotografer, hon genom att granska bilderna jag knäppte. Så nu har storhumlan sommarlov, så lyxigt för henne! I höst väntar årskurs 3, hom börjar bli stor!

 

Nu ska jag ringa farmor för att höra om hon behöver handla. Farfar får fortfarande inte köra bil så vi får hjälpas åt och det tycker jag de förtjänar efter alla år de har ställt upp för oss, skjutsat hit och dit och funnits där!

 

 

Hittills en intensiv vecka med arbete. Inte för att jag har arbetat särskilt långa pass men det tar lite tid att färska upp minnet, att lära sig nya rutiner och det tär att gå runt och känna sig som en nybörjare hela tiden. Det är jag inte, intalar jag mig själv. Samtidigt innebär nya boende nya rutiner och i just de situationerna är jag ju nybörjare. Men ge mig några dagar till så sitter det. Hoppas jag.

 

Jag inväntar nervöst tentaresultat och räknar dagarna. Det kommer inte redovisas några resultat denna vecka, så långt förstår jag men det är ändå en nervös väntan och ett kollande av mejl "ifall att..." Inget än så länge.

 

Finaste sambon är på after work ikväll vilket innebär egentid för min del. Jag hade en hel del sådant när hon var borta på kurs för några veckor sedan men då var det mycket plugg som gällde inför tentor. Nu har jag inget sådant (mig veterligen i alla fall) som hänger över mig och min uppsatskamrat är på semester så kandidatuppsatsen ligger och vilar för tillfället. Men det är en konstig känsla att vara ledig. Alltså helt ledigt, det finns inget alls som jag borde göra, inget jag ligger efter med, inget jag behöver läsa. Jag har diskat, lagat mat, rensat kattlådor och dammsugit. Och nu hamnade jag här. Mätt och belåten med en dator i knäet och mobilen bredvid mig i soffan. Och har inget att göra. Det var längesedan jag kunde säga det.

 

I morgon är det skolavslutning för Hilma, då blir det kyrka och barnsång och allt som hör en skolavslutning till. Det ska bli spännande, vad jag minns har jag inte varit på någon skolavslutning  sedan jag själv slutade (studenten räknas inte för då sitter man inte i kyrkan). Jag ska ladda kamerabatteriet så vi kan ta ett gäng bilder.

 

För övrigt ringde ComHem förut och sökte sambon. Jag sade som det var, att hon inte var hemma men att det var hennes sambo de pratade med. Då pratade försäljaren med mig istället och erbjöd ett byte från Tele2 till ComHem eftersom vi bor i ett så kallat ComHemhus. Genom deras erbjudande skulle vi få gratis bredband, TV och hemtelefon de första sex månaderna på grund av ett nykundserbjudande och efter det skulle vi få betala 100 kr mindre i månadsavgift än vi gör idag. Okej, så långt var allt bra. Så ville försäljaren skicka ett mejl för att jag skulle få siffrorna svart på vitt. Jag anade ugglor i mossen så jag frågade om det där mejlet skulle innebära något bindande eller liknande dumheter. Och visst skulle det göra det. Men om vi ångrade oss när vi läst mejlet var det ju bara att ringa upp dem för att säga nej. Stopp. Det vill jag inte göra. Jag tänker inte tekna ett avtal utan att först jämföra. Och så är det ju den lilla detaljen att jag måste prata med min sambo. Försäljaren började då gå igång om att min sambo säkert inte skulle invända eftersom vi skulle spara så mycket pengar och pratade om att det egentligen inte fanns något att tänka på. Det tyckte jag visst att det gjorde och jag förklarade därför att jag inte ville ha något mejl utan att jag skulle prata med sambon och de uppgifter hon lämnat till mig fanns väl på webben? Jo, det gjorde de ju men det här med 6 månader gratis var ett erbjudande man bara kunde få genom att bli uppringd, om jag själv valde att senare ta kontakt skulle jag inte få det erbjudandet. (Vad fan, jag är väl fortfarande ny kund även om jag tar kontakt själv?!) Nehej, men jag förklarade att jag just nu inte kunde ta ett beslut. Försäljaren stod på sig och tyckte än en gång att det fanns ju inget att fundera på egentligen. Jag förklarade ytterligare en gång att jag visst tyckte att det fanns något att fundera på och att jag inte ville ha det där mejlet. Då tyckte ComHems försäljare att jag skulle ta och ringa min sambo (som jag tidigare sagt var på jobbet). Det tyckte inte jag, inte fasen stör jag henne på jobbet för att fråga om vi ska byta leverantör av TV, bredband och telefoni. Vid det här laget var försäljaren mycket forserande och i min värld försvann minsta lilla chans att jag någonsin kommer att använda mig av ComHem som leverantör till ovanstående tekniker.

Sammanfattningsvis: ComHem har skitit i det blå skåpet, tack men nej tack! Grattis Tele2, man kommer långt med ett trevligt bemötande (vilket vi ändå vanligtvis fått när vi ringt er support, en gång bröts samtalet och ni ringde till och med upp).

 

 

 

Det var allt jag hade att säga. Tack och godnatt.

Idag blev det en tidig morgon. Jag vaknade vid 6 och gick upp på toa. När jag kom tillbaka till sängen hade Anja traskat in till oss (för hon är en stor tjej nu och sover i en stor (i alla fall för henne) säng i sitt alldeles egna rum). Jag lade mig på min sänghalva för att få en liten stunds vila i alla fall men Anja hade andra planer, hon tyckte att vi skulle gå upp och titta på TV. Okej då. Så vi har kollat på en rad barnprogram av högsta kvalitet (Disney Junior är faktiskt en riktigt bra kanal med program som man inte drivs till vansinne av). Och när lillhumlan slår de där små armarna runt halsen på mig och säger "min Ninna" har jag absolut inget alls emot att stiga ur sängen redan klockan 06. Känslan är oslagbar. Hon den där fina får lite sovmorgon, hur väl det nu går att sova med TV:n på och en härjande lillhumla...

 

Nu har Hilma också hittat ur sängen och gjort oss sällskap i soffan. Hilma har fått honungsvatten, Anja har fått te och själv har jag tagit mig en kopp kaffe. Underbara "lediga" morgnar. För jag ska snart börja läsa. Idag blir det tokplugg eftersom jag har tenta imorgon. Jag hade tenta igår också, så jag började läsa till morgondagens tenta igår. Det är mycket nu. Men snart är det gjort och då kan man inte göra mer än att vänta. Och hålla tummarna. Och vänta lite till.

 

 

Okej, nu är jag trött på att vara hemma ensam. Nu kan den där fina få komma hem igen så det blir lite liv och rörelse här igen! Inte för att jag saknar strykbrädan på köksgolvet (än i alla fall) men det blir bra långtråkigt att sköta sig själv. Trots att jag varit iväg mest hela dagen. Först i Norrköping för att skriva klart arbetsplatsanalysen och sedan åkte jag med pappa till Beckershof för att lägga i båten. Att få i den i vattnet är egentligen inte så tungt, då är det värre att få upp den när vinterns mörker närmar sig. Med det sagt så tog det inte så lång stund för oss att få båten på plats i vattnet och låsa fast den i hamnen. När vi var klara åkte vi för att hämta upp farmor och så vidare till Coop för lite handling.

 

I morgon kommer (förmodligen) finaste farfar hem efter nästan 2 veckor på sjukhus. Efter en del turer är han nästan som ny igen och det ska bli skönt att få hem honom! Tacksamheten över att bo i Sverige är just nu enorm. Vi har otroligt god vård till ett väldigt lågt pris!

 

I morgon är det tentaplugg som gäller, hela dagen. Jag känner mig rätt opepp just nu men det löser sig nog när jag väl sitter med böckerna i knäet. Ska läsa lite under kvällen här också, jag har ju ändå inget annat att göra.

 

Myser i soffan med min fina Imperius bredvid mig. Jag trodde gårdagen skulle bli lugnare än lördagen men jag vet inte om den blev så mycket lugnare. Vi drog iväg till Skokanonen så fort de öppnade för att köpa gummistövlar till lillhumlis och för att hon den där fina tycker att det inte räcker att äga en hel sopsäck full med skor, hon var tvungen att ha ett par nya. Sedan till Maxi och handla lite tårta och korv. Vidare till Intersport, vidare till humlornas mormors koloni för att grilla korv och äta lite tårta, morsdag till ära. Efter det släppte vi av Hilma och hon den där fina hemma, de skulle sedan gå till Åhléns för att kolla på kläder. Så jag tog med mig Anja till min mamma för att äta lite mer tårta. Sedan hem en kort stund innan vi åkte till Ica Nära för att handla sådant vi glömt, vidare till Sibylla för att investera i lite kvällsmat och så hem igen. Äta och natta barn. Och sedan var helgen slut. Sådär bara.

 

Imorse gick jag upp med hon den där fina vid 5, hon skulle med 6-tåget till Stockholm. Så när hon åkt väckte jag barnen och skjutsade ut dem till skola och dagmamma. Och när de var på plats for jag till farmor och farfar för att äta frukost. Vid 9 styrde vi mot Örebro och sjukhuset där för att farmor skulle kolla upp sina ögon. Vi tog med oss systeryster och lillkusinen också och stack iväg. Familjen tycon on the road så att säga. När vi kommit fram och skulle ta oss in slog syster min en kullerbytta. Jag och Adam stod och asgarvade, det såg för festligt ut! Och hon gjorde sig inte illa eller så. Farmor höll på att få en hjärtinfarkt och trodde syrran bröt sig. Till slut kom vi i alla fall fram till ögonmottagningen och medan farmor var där tog vi andra en fika. Det är dyrt med fika på Örebros sjukhus. 60 kr för en coca-cola, en kaffe och en chokladboll.

 

När farmor sedan var färdig bjöd hon på lunch innan vi vände hemåt igen. Vi var i stan till 15, tog en fika hos farmor innan pappa kom dit. Då tog jag honom under armen, åkte och hyrde ett släp och köpte en ny säng till Anja eftersom hon vuxit ur sin spjälsäng. Tack finaste Jennie, Janne och Anton! Så efter ännu en dag med fullt upp förtjänar jag att sitta här i soffan en stund. Men det är väldigt tomt här utan hon den där fina måste jag säga!

 

Nu ska jag skriva ett par rader till på vår arbetsplatsanalys innan jag knyter mig.

 

 

En dag med full fart från morgon till kväll! Den började vid 6:30 i morse då vi vuxna slog upp våra blå. Vi hade tvättstuga klockan 7 eftersom vår tvättid blev stulen i torsdags. Så hon den där fina knatade ner med våra påsar i källaren bara för att komma tillbaka upp någon minut senare. Arg. Tvättstugesystemet i det här huset fungerar som så att man får låsa ut tvättstugenyckeln när man har tvättid. Alla har tillgång till nyckeln när tvättstugan är ledig. I morse hängde inte nycklen där, trots att vi hade tvättid. Då blir man inte så nöjd. Speciellt inte när hon den där fina ska iväg på kurs på måndag morgon och måste ha rena kläder med sig. Jag slängde på mig kläder och åkte med en påse tvätt till pappa, en till mamma och en till farmor och farfar. Sedan hem och äta frukost och duscha. Tillbaka till alla tre ställen för att hänga tvätten, sedan hem. Dra med barnen ner på marknad på stan, åka karuseller (inte jag då men barnen), kika runt på marknaden, fika på Sultans. Sedan gick vi hem för att laga lite mat och Anja skulle sova middag. Under tiden hon sov åkte jag och hämtade tvätten som hängde på tork i farmor och farfars trädgård och Anjas bilstol. Handla. Tillbaka hem för att stoppa lite kött i marinad, packa väska och ta med hela familjen till barnens mormors koloni. Där sådde vi, ärtor, rödbetor, morötter och dill. Och grillade fläskfilé. Sedan skulle jag åka och hämta tvätten hos pappa och hos mamma. Anja skulle med så vi drog iväg. I pappas hus fick hon åka hiss, hon var alldeles lyrisk efter det! Skönaste humlan! Tillbaka hem, dit Hilma, hennes mamma och mormor slöt upp med oss. Natta Anja och hon den där fina. Och nu sitter jag här. I morgon tror jag vi ska ta det lite lugnare. Vi behöver inte flänga runt med tvätt i alla fall! Som tur är har jag lånat farmor och farfars bil, så det blir lite lättare att ta sig runt! Fast ner på marknaden gick vi förstås, så vi slapp leta parkering!

 

Nu ska även jag göra mig i ordning för natten, lyfta över Anja i sin säng och krypa ner bredvid hon den där fina som jag är så tacksam över att få dela bäddmadrass med. Till och med katterna sover här. (surprise liksom, för de sover ju aldrig annars...) Hilma sover över hos mormor i natt, i morgon ska vi fira mors dag. 

 

Dagens låt: Trading yesterday - Revolution

En dag spenderad på Campus igen. Men just nu känns tiden på Clinicum som en transportsträcka mot sommaren. Som i sin tur kommer att vara en transportsträcka till sista terminen. Det. Alltså, sista terminen, termin 6. Känslan. Det är stort, läskigt, omtumlande, och alldeles fantastiskt. Åren går fort, det är bara att konstatera. Jag kan saker jag aldrig trodde jag skulle kunna. Jag tänker på ett helt annat sätt än för ett par år sedan. Jag kan se på saker ur olika perspektiv och jag har en större förståelse för livet i allmänhet. Mycket till stor del beroende på att jag helt enkelt blivit ett par år äldre. Men även för att kunskap föder tankar och universitetet hjälper till vid personlig utveckling. Jag är helt enkelt inte samma person idag. Jag hoppas det är något positivt. Jag vill inte låta förmer, jag vill inte att folk ska tro att jag ser mig själv som överlägsen. Jag har, tvärtom, lärt mig mycket om mina egna förmågor och begränsningar. Och yrket som sjukgymnast medför ett stort ansvar vilket jag ser på med stor respekt. Det är jätteläskigt att träffa patienter. Och samtidigt så otroligt roligt, stimulerande och utvecklande!

 

Nu sitter jag åter på tåget, rullar mot Katrineholm, mot hemma. Mot de människor som betyder mest för mig i hela världen. Den här resan med studier blev inte alls så som jag trott, så som jag planerat och tänkt mig. Den blev så otroligt mycket mer intressant och häftig än så. Det blev en bergochdalbana som jag aldrigt hade kunnat drömma om. Och jag önskar det inte på något annat sätt. Jag får vakna varje morgon bredvid hon som jag älskar så oändligt. Och hälften av alla morgnar jag vaknar får jag krama om och pussa på världens finaste söthumlor. Jag får väcka en liten liten tröttmössa, känna de där små armarna runt nacken och se det där finurliga nyvakna leendet. I morse när jag stod och sminkade mig ropade hon "Ninna! Ninna! Om! Titta!" (Lina! Lina! Kom! Titta!) Det var sopbilen. Så oändligt intressant att se på när man är två och ett halvt.

 

Igårkväll tog jag med mig Hilma på en cykeltur. Vi hittade en billig cykel till henne på Katrineholms köp och säljsida för några veckor sedan så igår invigde vi den. Vi cyklade till fågeltornet, så otroligt vackert där ute. Årets första gullvivor stod där i en backe mitt bland annan grönska som gör att våren känns i hela kroppen (inte bara för att näsan rinner och ögonen kliar).

 

I morgon väntar studiebesök, vi ska göra en arbetsplatsanalys med allt vad det innebär. Det blir nog bra det också till slut. Just nu vill jag bara ha den gjord för att kunna fokusera på annat. Typ skriftlig tenta. Nu ska jag byta om till pyjamas på de här söthumlorna som sitter bredvid mig i soffan. Hon den där fina har varit vaken sedan 4 i morse, så hon skulle vila lite. Vilket i praktiken innebär att hon sover. Så jag tar med mig tjejerna så lägger vi oss i Hilmas säng och läser Pettson och Findus. Bara en av alla positiva saker som kommer med barn i hushållet! Alltså det här med att läsa de sagor som var så bra när man själv var liten. De håller fortfarande kan jag säga! Fantastiska sagovärldar!

 

 

Dagar blir till veckor och sommaren kryper närmre. Praktiken på Hageby vårdcentral, eller Rehab Öst Innerstaden som det heter nu för tiden, är godkänd och avslutad. Så även den praktiska tentan för termin 5. Jag är väldigt nöjd med min tid på praktik, det har varit väldigt roligt och lärorikt och jag kommer faktiskt sakna att gå dit. Den praktiska tentan hade ett rätt bra upplägg den här terminen måste jag säga. Jag hade en timme med min tentapatient torsdagen 2 maj. Klockan 9 fick jag reda på vad hens bekymmer var och efter det fick jag lägga upp min undersökning. Sedan kom patienten klockan 10 och jag gjorde det som man gör vid ett nybesök: anamnes, undersökningar och så fick hen med sig ett par hemövningar. Sedan hade jag torsdagen och fredagen på mig att skriva journalen och få till allt sådant. På måndagen kom sedan tentator ut till praktikplatsen. Först gick vi igenom min journalanteckning och mina planer för dagens besök. Tentatorn hade önskemål om att jag skulle göra ett test till som jag inte gjort första besöket. Sedan kom patienten och jag genomförde besöket som planerat. Jag hade egentligen en timma på mig men jag kände mig färdig efter en dryg halvtimma och då släppte jag iväg patienten. Så fick jag gå iväg en stund och fylla i bedömningspapper medan tentatorn och en handledare från praktikplatsen som varit med under tentan fyllde i samma bedömningspapper. Det tog väl en 10 minuter innan de kom och hämtade mig. (De 10 minuterna kändes som en hel timma!) Och jag fick min dom. Godkänd. Den känslan är fantastisk!

 

Småhumlorna har varit i Italien 1 vecka tillsammans med sin far och släkten på hans sida. Så hon den där fina och jag har fått klara oss själva. Det har gått ganska bra ändå, det har varit jobb för hennes del och ja, tenta och avslut på praktik för min del. Sedan hade vi ledigt torsdag och fredag tillsammans. I torsdags tog vi det mest lugnt, vi var och handlade och städade av lite här hemma och vi hann med en kvällspromenad.

 

Igår tänkte vi att vi skulle bege oss till Sörmlands högsta punkt. Hon den där fina hade fått tips om det för ett bra tag sedan så vi tänkte passa på när vi inte hade barnen. Sörmlands högsta punkt ligger utmed Sörmlandsleden. Den ligger på ett berg och där står ett utkikstorn. Vi hade beslutat oss för att vi skulle till det där tornet. Vi hade fått en lite luddig vägbeskrivning och den luddiga beskrivningen tog oss in på grusvägar man inte ens hade kunnat ana fanns. Men vet ni vad, mitt ute i skogen bor det massor av folk! Vid ställen som är så vackra att det nästan värker i själen! Det skulle finnas en parkering där ute i skogen, i närheten av det där tornet. Men hur vi än körde så kunde vi inte hitta den där parkeringen. Till slut hittade vi i alla fall Sörmlandsleden så vi parkerade bilen på en enslig skogsväg och tog av till fots. Vi hade inte gått särskilt långt förrän vi hittade en rastplats med grillmöjligheter och badklippor. Det var en alldeles underbar vy. Vi stannade till och tog en kort paus innan vi fortsatte vår vandring. Genom skog och ganska krävande terräng tog vi oss. När vi kommit några kilometer började vi undra om vi verkligen var på rätt väg, och började prata om att vi snart måste vända. Så skymtade vi ett vindskydd längre fram. Vi kilade dit. Det låg vid en helt fantastisk plats, precis vid sjön! Vi får ta och besöka det där längre fram i sommar och kanske sova över en natt. Där fanns även en skylt med en vägbeskrivning till utkikstornet som skulle ligga en kilometer därifrån. Äntligen! Vi satte av uppför och fann till slut det där tornet! Hon den där fina trotsade sin höjdrädsla och vi tog oss upp på toppen! Utsikten var fantastisk! Men tornet lite rangligt... Vi tog oss ner igen, drack en kopp kaffe och satte av tillbaka till bilen. Vi hade en fantastisk dag tillsammans ute i skogen. Mer behövs inte.

 

Så idag kom barnen äntligen hem! Vi har varit på tjejernas mormors koloni och grillat hamburgare och bara haft det bra med de där små som varit så saknade!

 

Nu blir det en liten bildkavalkad!

Allt som allt en relativt bra dag. Jag har varit med vid en artrosbedömning och sett en patient som gjort en bankart. Det är alltså en operation som utförs på axlar som luxerat (gått ur led) minst två gånger. Spännande att se hur det kan te sig, vad man behöver jobba med och vilka tekniker man kan använda. Det finns en uppsjö av olika tekniker och det är bra att ha i alla fall ett litet hum om dem.

 

Ikväll tog jag med mig Anja till Maxi för att handla mat och nödvändigheter. Hon skulle absolut sitta i en sådan där bilvagn som finns i vissa affärer. Och sedan satt hon där och härjade om att mamma och Hilma var hemma och nappen likaså. Och att vi skulle köpa glass, blubb blubb glass närmare bestämt. Blubb blubb är fisk. Den säger nämligen så. Jodå, jag har lärt henne allt jag kan!... Och hon har lärt sig att säga Hilma och Lina nu. Underbara barn!

 

När det var läggdags kröp jag ner med Hilma i sängen en stund och pratade lite. Finaste Hilmis som har så mycket funderingar. Varför blåsippor är fridlysta och vad fridlyst egentligen betyder. Hur det går till när man lagar tänder (vi upptäckte ikväll att hon förmodligen har karies i en tand). Och när vi sagt god natt för tredje gången hade hon bara en liten fråga till; vad gör egentligen en sjukgymnast? Hur förklarar man det för en åttaåring? Jag förklarade väldigt enkelt att människor som har ont i kroppen kan komma till mig och så undersöker jag dem och gör tester. (Är du doktor också?! frågade hon då.) Det är inte helt enkelt alla gånger.

 

I morgon är en ny dag, då är det Linköping som gäller. Basgrupp och föreläsning. Sedan hem till en helg tillsammans med hon som är det finaste jag vet. Förhoppningsvis en bra helg, en helg utan njuront och halsont och allt vad det är. Nosen och ögonen rinner när man råkar sticka huvudet utanför dörren nu för tiden men det skyller jag på pollen. Det ska bli skönt när den värsta pollenperioden är över. I höst.

 

Nu ska jag krypa till kojs, alla mina tjejer sover redan så nu är det min tur också att krypa ner.

 

Det känns lite tungt just nu, njurarna gör sig påminda, halsen värker och jag kör järnet på praktiken som börjar närma sig sitt slut. Nästa vecka är det tentadags. På torsdag kommer en patient på nybesök och jag ska göra en undersökning och bedömning. På måndag kommer examinator från skolan och närvarar vid återbesöket. Då finns möjlighet för mig att fortsätta undersökningen samt att följa upp eventuella hemövningar jag skickat med patienten vid första besöket och jag kan få visa olika moment som jag gjorde i min undersökning. Det är lite nervöst, det är det ju alltid inför tenta. Men jag har gjort detta några veckor nu och det känns ändå som att det går bättre och bättre.

 

Idag hade T1:orna fältstudie (de som började sjukgymnastutbildningen i januari i år). Och jag slogs ändå av hur mycket jag har lärt mig under de här lite drygt två åren. Jag vet hur jag ska utföra många tester och jag har en liten arsenal av förklaringar eller frågor som fungerar med patienterna. Det är svårt att få patienter att göra som jag vill, svårt att förklara så att de förstår. Och det krävs påminnelser och tre olika förklaringar på ett och samma moment. Det är ju något man inte kan öva på i skolan, för att förklara något för en kursare är inte svårt, de vet ju redan innan vad jag vill komma till!

 

I morgon ska jag vara med på en artrosbedömning, det ska bli kul! Det som är bra med Rehab Öst (Hageby) är att det är ett stort ställe där man kan välja lite vad man vill se och det finns alltid någon att fråga om man funderar eller reflekterar. Så jag ville vara med på en artrosbedömning och tog kontakt med en av de sjukgymnaster som gör dessa. Det var inga problem att få vara med, alla är väldigt positivt inställda till studenter.

 

För övrigt letar vi bil. Det går sådär måste jag erkänna. Det är inte ett helt enkelt beslut! Det ska vara en bil som känns bra samtidigt som den inte ska kosta för mycket, den ska vara rymlig osv. Just nu känns det dock som att vi står och väljer mellan 2 bilar. Vi får väl se vad det blir i slutändan.

 

Nu ska jag ta och knyta mig. Jag är trött efter en lång dag på praktiken. Hoppas jag kan sova bort det halsonda!

 

Det går inte att komma ifrån att allt händer när man har som minst tid. Jag är ju just nu ute på praktik, vilket innebär obligatorisk närvaro mån-tors och föreläsningar och annat i skolan på fredagar. Om man missar en dag på praktiken måste man jobba igen den någon annan dag, efter tenta och egentligt praktikavslut. Det är lite knöligt att få till det eftersom det blir mitt i tenta-period och föreläsningar och sådant. Så det bästa är helt enkelt att hålla sig på benen under den tid praktiken fortgår. Därför blev jag lite orolig måste jag säga när jag i förrgår började få ont som ett band över ryggen och fram på magen. Och det blev värre. Och värre. Trots 50 mg diklofenak. Till slut ringde jag 1177 och de tyckte att jag skulle åka in till akuten. Så jag ringde pappa och pratade om stensmärta. Han vet hur det känns så han hämtade upp mig och skjutsade mig till akuten. I det läget hade jag så pass ont att jag inte kunde stå still. Pratade med tjejen i luckan och fick ta genvägsdörren direkt in till mava (det var mycket folk på akuten just den kvällen, naturligtvis). Där fick jag en säng på en tvåsal. I sängen bredvid låg en väldigt dement liten farbror som prompt skulle åka hem till sina hönor. Sjukhuspersonalen hade ordentligt med arbete för att hålla honom kvar.

 

Jag fick i alla fall en voltareninjektion och efter en stund kom en läkare och klämde och kände på magen, slog över njurarna och what not. 40 minuter efter injektionen hade jag fortfarande ont så då kom sjuksköterskan med en supp spasmofen. Tyvärr hjälpte inte denna heller. Så 40 minuter efter det kom de med en lite starkare injektion som de satte i låret. Och vilken lättnad! Det tog 5-10 minuter sedan var jag helt smärtfri efter 4,5 timmar med stensmärta. För det var det läkaren kom fram till. Symptom som pekade på njursten men kunde också vara gallsten.

Jag kom hem vid 23:30, Tiina mötte mig i dörren. Lite lullig och påverkad av mediciner men smärtfri i alla fall. Jag har dock aldrig varit så torr i munnen och halsen. Det hjälpte inte att dricka heller, men vid det laget var jag så trött så jag somnade så snart huvudet hade landat på kudden. Vaknade dagen efter med vad som kändes som ett tjockt lager stenhårt slem i halsen (ursäkta äcklet). Hes som fasen, lite illamående... Ja, jag kände mig bakis. Men bestämde mig för att åka till min praktik i alla fall, avboka patienter men skriva in journaler från veckan. Så det gjorde jag. Spenderade hela förmiddagen på praktiken och åkte hem efter lunch. Trött som en gnu. Så jag sov några timmar på eftermiddagen. Sedan var jag som ny. Har sovit som en sten i natt också (förutom vissa känningar av smärta) så nu känner jag mig lite bättre måste erkännas. Men ja, jag har fortfarande känningar av den där stensmärtan, det kommer och går i små små attacker. Men jag har inte tid att kolla upp det just nu. Håller tummarna för att helgen reder sig, att jag inte får något riktigt anfall, helt enkelt att kroppen håller sig i schack till praktiken är avslutad. När jag får tid ska jag kolla upp det. Då får de undersöka ordentligt, så de blir säkra på om det är njursten eller gallsten. Och åtgärda problemet. För det där är inget jag önskar ens min värsta fiende!

 

Nu är jag i alla fall på väg till skolan för färdighetsresurs och föreläsning, sedan blir det hemgång och mys med min fina familj (fast Hilma ska sova över hos en kompis så det blir inte riktigt hela familjen). Underbara fredag!