Efter att jag hade övertalat sambon (jag menar naturligtvis flirtat och uppskattat...) blev det bestämt att vi skulle åka till Gustavsvik idag. Jippie och hurra! Jag menar det verkligen, för det är ett badhus som jag har mycket starka känslor för. När jag var yngre var det inte alls lika stort som det är idag, det fanns en pool med vågmaskin och en (Alltså 1!) rutschkana (som förvisso var riktigt rolig med två gupp mitt i). Det fanns också en större bassäng, där man kunde motionssimma. Och hoppa från ett hopptorn, med högsta plattform 10 meter. Det var annat än vårat gamla badhus i Katrineholm som vid den tiden endast bestod av 25-meterslängder och hopptorn enbart upp till 5 meter.
Alltså var lyckan total när vi skulle åka till Gustavsvik. Det packades ner thékakor med stekt ägg, i en laxfärgad kylväska. På vägen till (eller möjligtvis ifrån) Örebro brukade vi dessutom stanna till i Sköllersta och köpa lite god kokkorv som vi ofta fick mumsa på kall sedan.
Jag har alltid varit relativt orädd för vatten och har vid badsituationer spenderat mer tid under vattnet än ovan. Vattenrutschkanor har jag kastat mig i (likaså med karuseller), med enorm glädje och jag älskar när det kittlas riktigt ordentligt i magen. Jag har med åldern blivit något mer harig av mig, men än kastar jag mig med glädje ner i alla vattenrutschkanor jag kan hitta.
Dock slog det mig när jag stod där i badhuset, att det har skett ett generationsskifte. Det finns tre stycken rör som det mellan varven kommer vatten ur. Trycket är ganska högt och när man står under en sådan vattenstråle sprutar vattnet omkring en. Där brukade alltid min pappa ställa sig när vi var i Gustavsvik. Jag var inte heller oäven och kunde också ställa mig därunder men det är något med dessa rör som får mig att tänka på min pappa...
Så idag när vi var där spanade jag ut över bassängen och fick syn på två stycken unga pojkar som tagit plats i vattenstrålarna under dessa rör. (Unga ja, de var typ i min ålder...). Och det bara slog mig att någonstans tog epoken slut, någonstans försvann bilturerna till Gustavsvik med tillhörande äggmackor och fjärilarna i magen när man klättrade upp på 10:an... Någonstans försvann tiden då jag slängde mig hejdlöst ut i vågor, i rutschkanor, i bassänger och höll huvudet under ytan bara för att jag kunde. Och någonstans tog min egen generation över. Nu var jag där i sällskap med barn, jag kunde inte längre bara kasta mig ut i forsar och rutschkanor och vågor utan var tvungen att hålla koll på var Hilma och Anja befann sig, se till att de var säkra, i trygghet, att de inte var rädda och att de inte kom bort ifrån oss vuxna. Och samtidigt som jag minns äventyren då vi drog iväg till Gustavsvik, ofta tillsammans med familjen Berglund, med värme och glädje så uppskattar jag dagens besök med egna barn att se efter, att måna om, att ta med i rutschkanor och strömmar. Fast vi inte hade thékakor med stekt ägg med oss...
Så tack mamma och pappa, för att ni tog oss (mig och syrran) med på äventyr, för att ni lät oss uppleva hur det var att kasta sig ut från 10:an (det gjorde ont i fötterna), för att ni (jag minns inte vem av er det var, men jag misstänker pappa) lärde oss att rutschkanan går snabbare om man gör baddräkten till stringvariant. Tack för alla fantastiska fjärilar i magen och alla gånger man somnat i bilen med känslan av att man fortfarande befinner sig i en vågmaskin. Tack för alla thékakor med stekt ägg, de var jättegoda! Och tack för all kall korv, alla varma chips och tack för många fantastiska upplevelser!