Small fragments of a life

En dag som fyllts med seminarium och en massa idéer, tankar och reflekterande. Vi ska, förutom de seminarium där vi opponerar respektive responderar, aktiv delta vid minst 5 andra seminarium. Jag har lyckats delta i 4 redan, sedan blir det ett i morgon eftermiddag också. Det är jätteintressant och absolut lärorikt! Men visst krävs det en hel del förarbete, material som ska läsas igenom och kommenteras och frågor som ska skrivas ner. Men det är spännande. Innan jag gick på universitetet hade jag ingen aning om vad ett seminarium var. Så för er oinvigda följer här en redovisning för detta seminarieupplägg: Vi skriver våra kandidatuppsatser i grupper om 2. Vid seminariumet har en grupp utsetts till opponenter och en grupp till respondenter. Respondenterna börjar, eftersom det är deras arbete som ska gås igen. Respondenterna får då redogöra för ändringar som kan ha gjorts efter att uppsatsen lämnats in. Därefter är det opponenternas tur. Dessa berättat kortfattat vad arbetet handlar om, hur den är upplagd och redovisar syftet.

När ovanstående är gjort går opponenterna igenom uppsatsen med åsikter och synpunkter på den. Respondenterna har möjlighet att besvara opponenternas åsikter och förtydliga hur de menat. Hela uppsatsen (eller ja, så långt vi kommit hittills vilket innebär bakgrund och metod) är föremål för opponering och när opponenterna har sagt sitt är det auditoriets tur att ställa frågor. Auditoriet är alltså resterande närvarande i rummet. Då gäller handuppräckning och seminarieledaren (en lärare) lämnar ordet till den som står på tur att ställa sin fråga. Jag vet inte om jag lyckades krångla till det där nu eller om ni förstår? Det är i alla fall ett mycket hjälpsamt sätt att komma vidare med sin uppsats. Jag ser mycket fram emot min och Elins tur att vara respondenter (på måndag, precis innan lunch). För jag tror att vi behöver lite hjälp med att komma vidare. Vi har en bakgrund där vi inte riktigt lyckas knyta ihop säcken. Det kommer att lösa sig och bli bra till slut men vi behöver lite tips just nu tror jag. Vi hade ett mycket bra samtal med vår handledare igår, det bringade lite hopp.

 

För övrigt höll jag på att få en hjärtinfarkt idag. Vid 10 hade vi en lite längre fikapaus så jag och Elin bestämde oss för att få till Blåklinten (en restaurang i ett närliggande hus) för att köpa kaffe. Jag tog med mig allt av värde: dator, mobiltelefon, plånbok och pendlarkort. Jag brukar aldrig annars ta ur pendlarkortet ur jackan men eftersom jag tänkte lämna den i seminarielokalen tänkte jag att det var smart att ta med det. Så jag lade det i jeansfickan tillsammans med mobilen. Sedan  var det inget mer med det. Vi drack vårt kaffe på en soffa i restaurangen innan vi gick upp till Hälsans Hus för att fortsätta med seminariumen igen. Vid 12 var det sedan dags för lunch. Då insåg jag att mitt pendlarkort var borta. Den lilla vita plastfickan med SJ-kort + biljett för lokaltraffik i Linköping fanns ingenstans. Från vilopuls till maxpuls på 3 sekunder. Jag letade i varenda ficka, tömde hela väskan, letade i klassrummet, inne på toaletten och överallt där jag varit. Men icke. Som sista hopp jag gick tillbaka till Blåklinten för att fråga om de hade fått in något pendlarkort. Och där fanns det! Lättnaden var total! Snabbt ner till bussen (pga ombyggnationer måste man gå runt hela huvudbyggnaden för att komma till busstationen, alternativt gå i kulverten och hamna längre bort än busstationen för att sedan gå tillbaka en bit utomhus). Men jag hann med både buss och tåg och var tillbaka i stan vid 14. Och det var väl för väl, för vi har tvättstugan och jag har en alldeles egen schäfer som jobbar och sliter och kommer hem sent ikväll. Därför fick jag ta ansvaret för detta med tvätt (för en gångs skull) men bara efter att ha övertygat henne om att det är bättre att vi tar tvätten nu i veckan så vi slipper ta det i helgen. Min finaste schäfer laddade för detta med tvättstugan redan i söndags genom att sortera smutstvätten, så det behövde hon ju inte oroa sig för att jag skulle slänga in vitt med rött eller något sådant tokigt menar jag. Jag tror att hon kan ha blivit lite skrämd av att jag berättat att jag många gånger struntat i att sortera tvätten och bara tagit det översta lagret i tvättkorgen, stoppat in i maskinen och satt igång.

 

Nu blev det här ett väldigt långt inlägg så jag tror jag ska ge mig nu, jag ska ta och plocka undan lite här hemma och försöka mig på detta med dammsugning (även här har jag inte fullt förtroende och jag vet någon som blir lite trött på mig när jag dammsuger 4 rum och kök på 10 minuter). När det kommer till hushållssysslor lever jag nog inte alltid upp till hennes standard, det kan jag erkänna. Så det är väl tur att jag är bra på att laga mat i alla fall. Vägen till en kvinnas hjärta går genom hennes hungriga mage, har jag hört.

 

Oj, vilken fantastisk helg vi har spenderat tillsammans, mitt hjärta och jag. Den började redan i fredags kväll, trots att vi båda var trötta efter veckan spenderade vi kvällen i soffan med ett par glas vin, god mat och Gladiatorerna. Lördagen spenderades sedan framför datorn med skrivande av ILP (Individuell lärandeplan, den används sedan när jag går ut på praktik). Tiina hälsade på hos Fru Quist för klippning och slingning av hår och jag var borta på Lövåsområdet under tiden för att leta upp lämplig födelsedagspresent till min syster som vi skulle fira lite på lördagkvällen. När Tiina kom hem käkade vi lite mat och drack kaffe innan det var dags att göra sig i ordning.

 

Vi tog en promenad till farmor och farfar och spenderade sedan lördagkvällen där med otroligt god mat, gott vin och trevligt sällskap. Tiden gick fort och plötsligt var det dags att ta sig hemåt. Vi tog en promenad i den fantastiska kvällen. Det känns som att det börjar bli vår. Trots alla minusgrader under nätter och morgnar verkar det ändå finnas hopp om att det kan komma en vår så småningom! Det var en riktigt skön kväll, och alldeles stjärnklar.

 

När vi kom hem var det bums i säng, trötta av mat och vin somnade vi ovaggade. Sedan spenderades söndagen på bästa sätt, med frukost i sängen och utan måsten. Framåt eftermiddagen tog vi oss ut till Beckershov med en kaffetermos och drack kaffe i solen. Det var underbart! Söndag kväll kom Adam förbi en sväng, vi drack kaffe och slötittade på TV. När han gått var det sovdags och nu är det helt plötsligt en ny vecka. Ikväll kommer söthumlorna hem, som de är saknade!

 

Nu sitter jag på Cinicum och väntar på Elin, vi ska gå igenom 0-5 skalan och sedan ska vi prata uppsats och opponering. Sedan är det dags för basgrupp igen, för att gå igenom detta med ILP. Snart dags för praktik. Jag vet inte riktigt var tiden tar vägen, det känns som att det springer ifrån oss.

 

Så var det helt plötsligt torsdag. Igen. Och minus 15 grader. Jag har inget emot det egentligen. De där minusgraderna gjorde tågresan till Linköping väldigt vacker. Rimfrost på varenda träd och en sol som sakta klättrar högre på himlen. Det är något harmoniskt över det på något vis, att sitta och småkisa och kika ut på alla byggnader, träd och fält som far förbi i hög hastighet. På väg. Det är väl den beskrivningen som passar in på mitt liv just nu. På väg. Mot kunskap, mot examen, mot skola, mot allt som är nytt. Det brukade skrämma mig, det där nya, det där okända. Men samtidgt var det inget val att stanna kvar där jag stod. Jag är inte sådan som person. Jag klarar inte av att gå i samma skor år efter år utan möjlighet till utveckling. Det tråkar ut mig. Så nu är jag på väg, på god väg. Att säga att jag ska ta examen i Januari känns otroligt skrämmande. Januari. Det är snart bara 9 månader kvar och det insikten får mig att vilja greppa tag i något och hålla fast. Hårt. Universitetet har blivit en trygghet. Det är en otrolig lyx att få studera. Ett faktum som kan ha försvunnit i mina inlägg inför metod- och litteraturseminariumet. Det är mycket att göra, det är dåligt med fritid, det finns alltid något mer man kan läsa. Men det är också eget ansvar, det är att lägga upp sina dagar själv. Det är att kunna vara flexibel. Det är själviskt. Min utbildning är bara min egen och för min egen skull. Det utvecklar mig som person och människa, förhoppningsvis på ett positivt sätt. Och det har fått mig att kunna se på saker ur olika vinkar, reflektera och diksutera. Jag är nöjd med mitt liv. Otroligt nöjd.

 

Idag är det basgrupp som gäller igen, för uppföljning av pedagogisk uppgift och start av nytt fall. Vi kallar dem det, basgruppsfall. Den här gången i pappersformat. Ett papper med en text, artikel, påhittat figur eller något annat. Och därifrån brainstormar vi tillsammans. För att sedan se vilka ord som passar ihop och sätta rubriker på de grupperna av ord. För att sedan utifrån rubrikerna ställa frågor för oss att ta reda på till nästa gång. Det är det som är PBL. Och PBL går att applicera på det mesta i livet. Här är ditt problem. Lös det. Learning by doing. Det är väl egentligen det livet går ut på? Ett barn som missköter sig får skäll och konsekvenser som ska se till att det inte upprepas. Learning by doing. Ett väldigt förenklat exempel, men lätt att förstå.

 

Anja är piggare nu, igår kväll var det full rulle på henne och det är skönt att se. Hon höll låda mest hela kvällen och Tiina pratade om att det är häftigt att man förstår hennes språk. Jag har inte funderat så mycket över det, det har känts självklart att man lär sig. Men det är klart att vem som helst kanske inte förstår henne. 

 

Ska bjuda på lite bilder från dagarna som gått.

 

Vi är precis lika Svensson som resten av Sverige just nu och sitter och tittar på Melodifestivalen. Anja är nöjd, ena sekunden käkar hon godis, nästa bygger hon duplo-lego och efter det dansar hon. Sedan börjar det om igen. Idag blev det en kopp kaffe i solen, vi var hos Tiinas mamma i kolonistugan borta på Lasstorp. Solen kunde få värma lite mer och vinden kunde få vina lite mindre. Och så kunde det få vara lite mindre is och snö och skare. Det blir så svårt för Anja att gå, jag tappade räkningen över hur många gånger hon slog omkull. Som tur är har hon inte särskilt långt till marken. Men gråt och tandagnisslan blir det ändå såklart. Som tur är tar lite blås och en puss bort det onda.

 

Nu på kvällen har Anja och jag bakat våfflor. Anja är så duktig och tar i så hårt när hon vispar smeten. Men man får hålla uppsikt över henne, hon var 2 millimeter från att stoppa vispen i munnen. När vi endast hade vispat ägg. Hade säkert varit jättegott...

 

I morgon har vi planer på att ta med oss en engångsgrill, ett paket grillkorv och lite korvbröd ut i den (förhoppningsvis) strålande solen. Och så måste jag (surprise) plugga! Vi gjorde ju en pedagogisk uppgift för ett litet tag sedan, nu har vi fått en liten komplettering på uppgiften så jag måste lägga till en källa innan vi är helt färdiga. 

 

 

 

 

 

Vi får gå upp på metod- och litteraturseminariumet! Jösses så skönt det känns! Som vi har slitit för att nå det målet! Det här med att skriva uppsats är allt annat än lätt, det krävs otroligt mycket diciplin, läsning, skrivning och bearbeatning av text. Vi är långt ifrån färdiga med bakgrunden och syftet, det har inte riktigt fallit på plats ännu men med hjälp av seminariumet och en diskussion med vår handledare kommer vi att nå dit. Och just nu känns livet i alla fall lite lättare. Nu har vi lite mindre korrigeringar som vi måste sitta med under dagen för att åter lämna in den kl. 15:00 idag.

 

I övrigt hade jag en huvudet-under-armen-dag igår. När jag kom till stan skulle jag ju handla sylt och keso innan jag gick hem. Det kom jag ihåg, inga problem. När jag hade mina varor i kassen traskade jag vidare hemåt, in på Sjölins och hämtade ut mitt paket och så vidare hem. När jag kom in på gården kom jag på att jag cyklade till tågstationen igår morse. Det är smart, cykla till sin destination och gå hem. Grattis Lina, du har vunnit en bågfil.

 

Det var för övrigt min väska som hade kommit! Och som jag är nöjd med den! Den är alldeles perfekt, bättre än jag hade vågat hoppas på! Det är inga problem att få plats med allt som behövs! Nu ska den bara hålla ett tag också. Ett år gärna.

 

Nej, nu ska vi jobba på med uppsatsen över skype. Snacka om att det här med teknikens under gör plugget enklare. Det är bara att dra på hotspot på mobilen och logga in på mobilens nätverket via datorn för att ha internetuppkoppling. I love it!

 

Nu är den inskickad. Jag pratar naturligtvis om den där kandidatuppsatsen med bakgrund och metod. Nu håller vi alla tummar i har för att materialet håller för att gå upp på metod- och litteraturseminariumet. Vi skulle gulmarkera våra ändringar i dokumentet för att vår handledare lättare skulle se vad vi förändrat. Det innebar att vi skickade iväg ett helgult material till handledaren eftersom vi bearbetat varenda del av texten, omstrukturerat, strukit, lagt till, omorganiserat lite till, skrivit, funderat och omformulerat. Lite rast på det? Nej, basgrupp i morgon och jag har inte läst en enda rad till basgruppen ännu. Så det blir en kväll med familjeliv innan barnen ska läggas och efter det ännu lite mer tid spenderad framför dator och böcker. Livet som student.

 

Idag hade vi färdighet nacke. Eller, hur man ger sjukgymnaststudenter huvudvärk. Diverse tester utfördes, en del krångligare än andra. Ingen av dem var särskilt bekväm men nödvändigt att kunna. Tänk på det nästa gång ni går till sjukgymnasten; det ni får utstå har sjukgymnasten också fått utstå. En massa gånger!! Som sjukgymnaststudent är man nämligen också försökskanin och övningsobjekt. Jag har sett samtliga av mina kurskamrater i underkläder. Jag har blivit inspekterad i bara underkläder. Vi har känt och böjt och vridit och slagit (reflexer alltså) på varandra. Det är otroligt lärorikt och de bästa lektionerna, eftersom vi arbetar praktiskt och får en känsla över vad som är "normalt". Det är spännande.

 

Imorgon är det som tidigare nämnts basgrupp och efter det ska Elin och jag plugga tillsammans. Vi har en del att diskutera, gå igenom och fördigheter att öva. För det måste man göra, massor! På så många olika kursare som möjligt! För alla är olika, ser olika ut och känns olika (och nu pratar vi rent palpationsmässigt, inget snusk!).

 

Men nu är vi snart framme i Katrineholm så jag ska packa ner datorn i väskan, gå upp till coop och handla keso och sylt (livet med barn, jag tippar på att det blir pannkaka till middag). Sedan ska jag hämta ut ett paket från DHL på Sjölins, jag misstänker att det är min nya väska. Behövligt!!

 

Så har helgen ännu en gång passerat, lite för snabbt och lite för kort. Precis som vanligt. Det har varit en bra helg, kandidatuppsats till trots. Igår tog vi en promenad Tiina och jag, vi gick till fågeltornet och kollade läget där. Det är så otroligt vackert där ute, absolut en favoritplats. Isen låg kvar på sjön och det var lite blåsigt och kallt men ändå gav platsen en känsla av hopp om att det åter kommer en vår. Inte riktigt ännu kanske, men så småningom. Förra året besökte vi platsen ganska frekvent under våren, det var där vi hittade årets första gullviva, massor av blåsippor och en värmande sol. Att sätta sig där med en kopp kaffe och blicka ut över sjön är fantastiskt. En lisa för själen. Och att göra det tillsammans med hon som betyder mest i hela världen, hon som äger hela min värld, den tacksamheten jag känner inför det är enorm.

 

Men nu sitter jag ännu en gång på tåget, mot Linköping, mot en dag med kandidatuppsats. Mot en dag med diskuterande och skrivande tillsammans med Elin. Och efter helgen börjar jag ändå se en ljusning, fylls av en känsla av att vi kanske kommer att klara det ändå. Känslan är att bakgrunden och metoden är två otroligt meningsbärande kapitel och om vi bara får ihop det så kanske, kanske det blir lite lättare sedan. Jag hoppas det. När vi ska göra intervjuguide, formulera samtyckesformulär, genomföra intervjuer, transkribera, hitta teman, applicera teorier, få ut något av vår undersökning, få fram ett resultat. Det kommer bli mycket snack och diskussion och än mer hopplöshetskänslor och det kommer bli många helger med skriverier och samtidigt övrigt skolarbete som måste göras. Men just idag har jag hopp om den här uppsatsen. Och det är bra.

 

Idag ska vi kika närmare på andras kandidatuppsatser, sådana som använt samma metod som vi. Sådana som har gjort resan innan oss. Och så ska vi fylla på med lite fakta till bakgrunden. Och så ska vi organisera det hela och överblicka så vi fått med allt. It's gonna be a good day. För det har jag bestämt. Men nu rullar vi in i Linköping, så nu är det dags att packa ihop sig och hoppa på bussen till campus!

 

Äntligen helg! Och det är ju skönt, för då är man ju ledig! Eller? Vi skickade in vår kandidatuppsats för granskning vid lunch igår. På eftermiddagen fick vi tillbaka den med kommentarer och förslag till ändringar. Nu ska den åter in på tisdag kl. 16. Vilket innebär att helgen spenderas framför datorn, i sällskap med Elin över Skype. Och vi fortsätter arbetet med uppsatsen. Samtidigt har jag en huvudvärk som ligger och gnager i huvudet vilket gör att arbetet tar dubbelt så lång tid.

 

Igår var en bra dag dock som började med lite skrivning på uppsatsen innan vi startade färdighet bröstrygg som fortgick fram till lunch. Då satte vi oss igen och läste igenom och fixade det sista på uppsatsen innan vi skickade in den till vår handledare. Så blev det snabb lunch på campus och efter det tågresa hem. Det är alltid galet mycket folk på tågen på fredagarna, oavsett vilken tid man åker. Men inte tar SJ hänsyn till det och kopplar på fler vagnar på tågen inte, nej, det är mycket bättre att folk helt enkelt får stå som sardiner i gångarna och slipper visa biljetter eftersom konduktören omöjligt kommer förbi folkmassan.

 

När jag väl kom till stan stannade jag till vid affären för att köpa med mig något gott hem, fredag som det var. Till slut hade jag ingredienser nog för att laga rosmarinkryddad kycklingfilé under ett täcke av färskost med smak av paprika och lök. Till det serverade jag coucous med paprika, tzatziki och en sallad. Och så drack vi rödvin till och var allmänt nöjda och glada. Efter maten blev det efterrätt i form av vaniljglass med chokladdoppade jordgubbar. Det gick ingen nöd på oss!

 

När vi ätit kom Tiina på att hon ville gå på bio så vi slängde en snabb blick på bioprogrammet och fastnade för en film med namnet "searching for sugar man". 5 minuter efter att filmen börjat undrade jag vad tusan vi gjorde där. Det var ingen vanlig film utan en riktig dokumentär, en sådan där som man fastnar för på TV ibland. Men snart nog fann jag mig i det och sögs in i vad de berättade. Och vi fann sugar man, både Tiina och jag satt och diggade musiken under filmen. När vi kom hem letade vi upp Rodriguez och han har gjort verkligt fantastisk musik!

 

Jag fick blommor och present av Tiina igår (vi har ju knappt hunnit ses den här veckan som gått.) vilket gjorde mig väldigt glad. En jättefin bukett och ett fantastiskt halsband från Sphere of life. Halsbandet heter Ring my bell och inuti kulan av silver ligger ett guldhjärta som fritt rör sig däri vilket gör att det ibland låter lite som en bjällra. Med halsbandet följde en notis med orden Rattle my heart and listen to its song.