Small fragments of a life

Det har varit tisdag, mina vänner, och alldeles för länge sedan jag hade tisdagstema på bloggen, här.
Temat den här veckan är nöje.

Det här är mitt sommarnöje. Här pappa och farfar som laddar båten med metspön och grejor.


Det har varit en sådan där dag när man aldrig skulle ha klivit upp ur sängen. Sådana dagar har man ju emellanåt, och idag var just en sådan. Det började så fint med att jag stegade ut i köket när jag vaknat från min stilla slummer, bara för att inse att mitt kylskåp hade anlagt en sjö över praktiskt taget hela golvet. Det var bara till att lägga sig på knä och börja torka golvet, som för övrigt redan var fullt med katthår eftersom jag har två odjur där hemma som hårar något extremt mycket. (kallas det nakenkatter om man rakar katterna?) Och jag har kommit på att det blir jävligt skitigt under kylskåpet när man har katter. För de kan nämligen peta in både det ena och det andra därunder. Skattgömman den här gången visade sig vara ett brev, två pennor, en hög kattleksaker, ett berg av katthår i storlek med Kebnekaise och ett par tops. För tops är väldigt roligt. Det tycker i alla fall Crucio. Han brukar nämligen leta upp de som ligger i papperskorgen i badrummet, och sedan kan man hitta dem lite varstans i lägenheten. Trevlig katt, det där.

Golvet blev i alla fall torrt till slut, med en hel rulle toapapper, för hushållspapper äger jag inget. Då glömmer jag bara att ställa in det i skåpet över natten, och när man vaknar på morgonen ser det ut som att man haft lokalt snöoväder över hela lägenheten. Papper är nämligen väldigt fascinerande, i alla fall enligt Imperius.

När det väl var torkat och fint i köket tog jag med mig pappa och åkte till Kvantum för att införskaffa lite proviant för den kommande veckan. Det är egentligen fruktansvärt dyrt med mat, har jag kommit fram till. Sedan kommer man hem och kylskåpet ser sådär härligt fullt ut, och man kan välja och vraka mellan alla livsmedel. Så går det några dagar och man kommer till det där stadiet ”vad ska jag äta idag? Fan, jag har inget hemma.” Jag kan i och för sig hamna i det stadiet även när kylen är nyfylld, bara för att jag inte är sugen på något av det jag köpt.

I alla fall, när jag så kom hem drog jag fram diskborsten och en skvätt yes och diskade upp den disk som stod och väntade på mig i diskhon. Det är ju märkligt, hur länge man än väntar så diskar det inte sig själv…

När diskningen var färdig var det dammsugarens tur att få jobba lite. Jag skulle egentligen behöva köpa en ny sådan, inte för att det är något fel på sugfunktion direkt, men för att munstycket lossnar från röret stup i kvarten. Fast det kanske går att fixa med silvertejp? Silvertejp är fina grejor det. Men jag skulle faktiskt vilja ha en dammsugare som inte är av årsmodell anno 1890.

Jag såg till att laga mig lite mat, för äta bör man, annars dör man. Har jag hört. Att göra en béchamel och sms:a samtidigt är en konst i sig, vill jag berätta. För det ska röras i såsen hela tiden, annars bränner det fast i botten, eller så kokar det över och hela spisen blir förstörd, eller så blir det blaha av alltihop. Och jag är en sådan där människa som använder båda händerna när jag ska författa ett sms. Men såsen blev okej och jag tror jag skrev någorlunda begripligt på telefonen. Tiina sade inget om det i alla fall. Men så frågade hon om jag hade majs hemma, så jag öppnade proviantskåpet för att titta, för jag hade för mig att jag hade just en burk majs där. Och se, det hade jag. Bakom sockerpåsen som jag köpte till jul för att det var en ingrediens i skinkans griljering. Givetvis for påsen ut med öppningen först och jag hade strösocker över hela arbetsbänken. Det var skoj. Bara att göra om allt med dammsugning och sådant från början. Jättekul. Stort tack, Tiina.

Färdigt blev det i alla fall med mat och dammsugning och sockertorkning. Mätt och belåten och efter att ha pratat en stund med Veronica på MSN blev det så dags för en dusch. När jag ändå skulle bli blöt tänkte jag ansa bland håret på benen också, bara för att det är skönt. Men sådant är ju förenat med livsfara, och innan jag visste ordet av störtblödde det på en fläck bredvid vänster fotknöl. Jag blev nästan yr i huvudet av anemin som följde, men eftersom man är undersköterska kan man ju hålla huvudet kallt. Liemannen stod och flåsade mig i nacken, och hela livet passerade revy framför mina ögon. Så foten i högläge med tryckförband. Eller ja, det kanske var att ta i, men en bit papper på den livshotande skadan under tiden jag rakade nästa ben och sedan in i duschen.

Sedan omläggning på det hela, såklart, och ska det vara så ska det, inga halvmesyrer här inte, det är ju som sagt tur att man är undersköterska.

Blodförlusten lämnade mig svag och utpumpad, så jag blev tvungen att sova en halvtimme innan det var dags att ge sig av mot jobbet. Väl där blev jag alldeles knäsvag. Inte för att jag jobbar med två våldsamt snygga människor, (även om Tiina och Kicki är två väldigt vackra damer) men för att blodsockret ligger någonstans nere vid fotknölarna och vilar. Närmare bestämt på 4,1. Det efter både mat och choklad. Mycket märkligt.

I morgon kväll hoppas jag på att få träffa min Veronica, det var alldeles för länge sedan, jag har saknat mycket, mycket.

Den proffsiga omläggningen.



Dagens låt; Takida - Halo

Fridens liljor