Small fragments of a life

Efter att jag hade övertalat sambon (jag menar naturligtvis flirtat och uppskattat...) blev det bestämt att vi skulle åka till Gustavsvik idag. Jippie och hurra! Jag menar det verkligen, för det är ett badhus som jag har mycket starka känslor för. När jag var yngre var det inte alls lika stort som det är idag, det fanns en pool med vågmaskin och en (Alltså 1!) rutschkana (som förvisso var riktigt rolig med två gupp mitt i). Det fanns också en större bassäng, där man kunde motionssimma. Och hoppa från ett hopptorn, med högsta plattform 10 meter. Det var annat än vårat gamla badhus i Katrineholm som vid den tiden endast bestod av 25-meterslängder och hopptorn enbart upp till 5 meter.

 

Alltså var lyckan total när vi skulle åka till Gustavsvik. Det packades ner thékakor med stekt ägg, i en laxfärgad kylväska. På vägen till (eller möjligtvis ifrån) Örebro brukade vi dessutom stanna till i Sköllersta och köpa lite god kokkorv som vi ofta fick mumsa på kall sedan.

 

Jag har alltid varit relativt orädd för vatten och har vid badsituationer spenderat mer tid under vattnet än ovan. Vattenrutschkanor har jag kastat mig i (likaså med karuseller), med enorm glädje och jag älskar när det kittlas riktigt ordentligt i magen. Jag har med åldern blivit något mer harig av mig, men än kastar jag mig med glädje ner i alla vattenrutschkanor jag kan hitta.

 

Dock slog det mig när jag stod där i badhuset, att det har skett ett generationsskifte. Det finns tre stycken rör som det mellan varven kommer vatten ur. Trycket är ganska högt och när man står under en sådan vattenstråle sprutar vattnet omkring en. Där brukade alltid min pappa ställa sig när vi var i Gustavsvik. Jag var inte heller oäven och kunde också ställa mig därunder men det är något med dessa rör som får mig att tänka på min pappa...

 

Så idag när vi var där spanade jag ut över bassängen och fick syn på två stycken unga pojkar som tagit plats i vattenstrålarna under dessa rör. (Unga ja, de var typ i min ålder...). Och det bara slog mig att någonstans tog epoken slut, någonstans försvann bilturerna till Gustavsvik med tillhörande äggmackor och fjärilarna i magen när man klättrade upp på 10:an... Någonstans försvann tiden då jag slängde mig hejdlöst ut i vågor, i rutschkanor, i bassänger och höll huvudet under ytan bara för att jag kunde. Och någonstans tog min egen generation över. Nu var jag där i sällskap med barn, jag kunde inte längre bara kasta mig ut i forsar och rutschkanor och vågor utan var tvungen att hålla koll på var Hilma och Anja befann sig, se till att de var säkra, i trygghet, att de inte var rädda och att de inte kom bort ifrån oss vuxna. Och samtidigt som jag minns äventyren då vi drog iväg till Gustavsvik, ofta tillsammans med familjen Berglund, med värme och glädje så uppskattar jag dagens besök med egna barn att se efter, att måna om, att ta med i rutschkanor och strömmar. Fast vi inte hade thékakor med stekt ägg med oss...

 

Så tack mamma och pappa, för att ni tog oss (mig och syrran) med på äventyr, för att ni lät oss uppleva hur det var att kasta sig ut från 10:an (det gjorde ont i fötterna), för att ni (jag minns inte vem av er det var, men jag misstänker pappa) lärde oss att rutschkanan går snabbare om man gör baddräkten till stringvariant. Tack för alla fantastiska fjärilar i magen och alla gånger man somnat i bilen med känslan av att man fortfarande befinner sig i en vågmaskin. Tack för alla thékakor med stekt ägg, de var jättegoda! Och tack för all kall korv, alla varma chips och tack för många fantastiska upplevelser!

 

 

 

Oj så länge sedan jag publicerade ett inlägg här. Tiden har sprungit iväg och livet ser inte alls ut som det gjorde när jag författade mitt senaste inlägg!

 

Studietiden känns så otroligt avlägsen, som att jag varit fast någonstans i en dröm och det är svårt att föreställa sig att livet inte alltid sett ut som det gör nu. Det är oändligt skönt att vara tillbaka på ett arbete, att få gå till jobbet på morgonen och ta sig hem framåt eftermiddag/kväll och känna av hur det är att vara ledig. Det är fantastiskt. Att inte hela tiden ha saker hängande ovanför sig, basgruppsplugg eller inlämningsuppgifter. Men jag måste erkänna att vissa saker inte alls blivit som jag tänkt mig. För jag levde med en förhoppning och tro att jag skulle få så otroligt mycket mer tid. Jag menar, jag jobbar 80% och dessutom här i staden där jag bor. Men tji fick jag, för jag tycker mig ha precis lika lite tid nu som då. Så kan det vara. Det är dock definitivt något som jag kan stå ut med, för det är skönt bara att ha vetskap om att jag slipper åka tåg varje morgon. Än så länge. För vad som händer i höst vet jag inte. Det är med blandade känslor som mitt vikariat börjar gå mot sitt slut. För jag har skjutit upp vetskapen om att jag inte har en fast tjänst, att jag måste söka andra jobb, att jag fortfarande inte har den där tryggheten. Men nu går det inte att stoppa huvudet i sanden längre. Nu vankas en sommar och snart därefter kommer hösten och då vet jag inte alls var jag kommer ta vägen. Men vi skjuter det på framtiden för nu, för jag vill inte spendera en sommar med att finurla på det!

 

Nu ska jag lägga mig med en bok och njuta av stillheten denna fina onsdagkväll. Imorgon är det röd dag vilket för min del innebär ledighet. Jag ska kika på om det finns någon återförsäljare till Tele2 i Norrköping som har öppet. För jag behöver verkligen få tag i ett simkort till den mobil jag nu fått låna. Finaste lillkusin ställer upp såhär när man klantar sig och lägger mobilen på biltaket... 

Det knallar på så att säga. Tiden går alldeles för fort för att man ska ha en chans att hänga med. Och greppa det här: jag har EN schemalagd lektion kvar på hela min grundutbildning. Om inte det är galet så vet jag inte vad som är. Igår skickade vi in vår kandidatuppsats till tentator (vi har ju haft slutseminarium och därefter ändrat en del i uppsatsen). Och abstractet är inskickat för språkgranskning. Om allt nu blir godkänt ska vi göra de sista ändringarna, vilket innebär flytta in marginalerna, justera bilderna därefter och skicka in för att få arbetet tryckt. Det är obegripligt!

 

Just nu sitter jag och jobbar på att skriva en individuell fördjupningsuppgift. Det är alltså det sista jag har att göra på utbildningen. Det sista arbetet jag kommer att skriva på ett bra tag. Det är spännande och otroligt konstigt. Den 11 januari har vi examensdag och det känns så otroligt nära inpå nu.

 

Men först ska vi ha en jul. Och den börjar redan på fredag egentligen, då ska jag och hon den där fina till pappa och fira med honom, Elinore, farmor och farfar och syster min. Sedan tar vi helg och vi är barnfria så det innebär lugn och massa mys med frukost i sängen och förmodligen en del julstök. Men tomtar är redan framplockade här hemma, granen är klädd (vi gjorde det i helgen eftersom vi hade barnen då och de skulle få vara med), gardiner är bytta i köket i alla fall och de flesta julklapparna är införskaffade och inslagna.

 

Sedan kommer barnen på söndag kväll och måndag innebär för mig hemmamys med dem medan hon den där fina jobbar. Sedan åker vi till barnens mormor (eller om hon kommer hit) och firar jul med henne lite sådär innan. Sedan kommer dagen D. Julafton. Förmiddagsjul hemma hos oss bara vi fyra och därefter åker vi till farmor och farfar för att käka lunch med dem, min faster och hennes sambo samt min syster. Kika på Kalle, naturligtvis och sedan ska barnen åka till sin pappa. Det ger oss julaftonskväll för oss själva. Skönt att bara få vara lite på julafton också.

 

Sedan ska jag jobba ett par nätter. Det blir back to the roots på riktigt (min första fasta tjänst var just på natten) och jag går på jobb på juldagen och annandag jul. Mina sista jobbtimmar som USKa. Spännande, läskigt och jäkligt märkligt!

 

Men nu ska jag sätta fart med min uppgift här!

Den här dagen hade kunnat sluta på tre olika sätt; katastrofalt, halvkatastrofalt eller jävligt bra. Och jag är tacksam över att den slutade med det senaste alternativet. Godkänd (om)tenta i ländryggskursen och ett godkännande att gå upp på slutseminarium med kandidatuppsatsen. Just nu kan det inte bli bättre! För det betyder att jag tar mig mot min examen, sakta men säkert så är jag på väg och jag ska nå dit. Nu är det bara det sista kvar, bara att kötta på! De där 17 artiklarna som vi skulle kunna referera till under tentan ska jag nu gräva ner i en låda och inte titta på igen. I alla fall inte inom den närmsta framtiden. (Nu hugger vi in på ny kurs och med den kommer nya artiklar. Fun.)

 

Ikväll och imorgon bitti ska vi fixa det absolut sista med kandidatuppsatsen innan inlämning för seminariet. Och i helgen tänker jag faktiskt ta, just det, LEDIGT! De senaste 3 helgerna har annars inneburit plugg från morgon till kväll. Så det här är jag värd!

 

Men eftersom det är lite småfix kvar har jag inte tid att sitta här och blogga, jag måste passa på att läsa igenom uppsatsen igen. (Man blir inte dåligt hemmablind i sin egen text!)

 

 

Att livet är orättvist vet de flesta. Att människor i vår närhet ibland rycks bort från oss. Det spelar ingen roll om det händer plötsligt eller om man vet att det är oundvikligt. Det gör lika ont för det. Det går inte att förbereda sig på den tomheten som följer i dödens fotspår. Och plötsligt blir de där minnena så otroligt betydelsefulla. Det är som att färdas bakåt i tiden, till en tid när framtiden var oändlig, till en tid när man inte vet vad död betyder. När allt inom mig säger att det här är fel, det var ju inte såhär det skulle bli. Det måste ha blivit fel någonstans. Det är inte okej. Det är inte rättvist. Helgen tog med sig en känsla av tomhet. Moster, du fattas oss.

En kort uppdatering idag, för att jag sitter och filar på kandidatuppsatsen nu på tåget. Just ikväll jobbar jag med vår problemformulering. Det är mycket att tänka på, texten ska vara informativ, varje mening ska tillföra något. Men samtidigt får det inte vara för mycket fakta i för kort text för då blir det istället svårt att förstå och alldeles för komprimerat. Det är en balansgång som inte är så enkel alla gånger och ibland otroligt frustrerande. Men vi jobbar vidare och vi kommer framåt, ett steg i taget.

 

Det är mycket just nu, vår handledare avgör om uppsatsen håller för att gå upp med på slutseminarium på måndag. På tisdag har jag omtenta i ländryggskursen och idag startade en ny kurs upp. Det är länge sedan jag var såhär stressad, men just nu är det bara att bita ihop, begrava nosen i böckerna och glömma att det finns en värld, ett liv där utanför. Och till alla vänner som känner sig bortglömda, som tycker att jag borde höra av mig mer: tro mig, jag vet! Men just nu finns helt enkelt inte tiden. Just nu är det en kamp att få tiden att räcka till ändå. Men jag hoppas att ni finns kvar där när den här resan jag gjort är slut. Och jag hoppas att ni vill komma och fira med mig, att jag klarade det.

 

Dagens låt: Peasant - Raise today

Kort paus i pluggandet för en liten uppdatering. Vi jobbar på som tidigare med vår uppsats. Hela helgen gick åt för att fixa med underkategorier och kategorier, diskutera och skicka in till handledare. På grund av att tiden rinner ivg alldeles för fort och vi måste skicka in ett utkast till vår handledare på fredag för att få godkänt att gå upp på slutseminarium började vi sedan knappa in resultat. Och det är ungefär där vi står just nu. Med ett resultat på underkategorier och kategorier som vi inte ens vet om de är okej. Alltså kan halva helgens jobb vara ogjort arbete. Då får vi göra om det, men det är ett senare problem. Upptsatsen blir i alla fall lång. Jag tittar tillbaka och läser och undrar om det verkligen är vi som lyckats knåpa ihop allt det där. Jag vet inte hur många timmar vi har lagt ner på denna uppsats men jag har en känsla av att det kommer att bli många mer.

 

Igår tog jag i alla fall kväll skapligt tidigt (16:30), åkte hem till min fina familj, busade med tjejerna, hjälpte till med matlagning, badade barn osv. Anja vill vara en stor tjej och sluta med blöjor så hon fick på sig ett par trosor igår kväll. Men trosor innebär att man måste gå på toaletten med jämna mellanrum för att undvika kiss på golvet. Pottan vill hon inte använda, det är bättre att sitta på toaletten. Det slutade med att nappen ramlade ner i toaletten. Det blev ju inget bra, en onöjd tjej hemma som grät efter sin napp. Jag fick henne till slut att gå och hämta en annan napp medan jag plockade upp den fina med igelkotten på ur toaletten och steriliserade den med kokande vatten.

 

Nej, nu ska jag sätta mig med uppsatsen igen, Elin har upprop på nästa kurs idag (vi läser inte samma kurs nu sista delen av terminen. Dålig planering av oss.) så jag måste styra med detta nu på förmiddagen så sitter vi tillsammans och fixar på eftermiddagen.

 

En lång dag är nu till ända, jag sitter på tåget på väg hemåt igen. Dagen började med möte med handledaren för kandidatuppsatsen. Vi satt i helgen och jobbade på med innehållsanalysen bara för att idag mötas av "gör om, gör rätt". Det är PBL. Genom att göra fel lär vi oss att göra rätt. Så idag har vi kämpat på med den där innehållsanalysen, det är inte enkelt på något sätt och väldigt tidskrävande men det är bara att jobba på. Den 8:e November ska vi skicka in till vår handledare för att få godkännande på att få gå upp på slutseminarium. Innan dess ska vi ha gjort klart innehållsanalysen, skrivt klart metoden och tillhörande metoddiskussion. Vi ska också ha presenterat ett resultat med tillhörande diskussion. Det är mycket arbete men med blod, svett och tårar kan vi nog få det klart.

 

I måndags fyllde Hilma 9 år, hon börjar bli stor nu tösen. Det var en mycket nöjd tjej som gick till sängs i måndags kväll. Jag var å andra sidan betydligt mindre nöjd, på grund av kuggat tenta. Men det är bara att komma igen, omtenta 12 november, plugga plugga plugga. Det löser sig till slut men just nu är det mycket slit vilket gör att jag inte riktigt är närvarande i övriga livet, allt fokus ligger på att göra färdigt studierna för att få lägga de här tre åren bakom mig och blicka framåt mot nya utmaningar (som att lyckas få ett sjukgymnastjobb).

 

Nu ska jag packa ner datorn och göra mig redo för att stiga av tåget. Det är ett evigt släpande.

 

Ännu en morgon på tåget. De håller på med något banarbete mellan Strångsjö och Simonstorp vilket denna vecka har inneburit att vi blivit stående ett tag för att släppa före ett mötande tåg. Det är tydligen enkelspår just nu. Men det innebär att jag kommer sent till skolan varje dag. Turligt är väl kanske att vi inte har några lektioner den är veckan men det är irriterande att komma 20 minuter försent dagligen i alla fall. Jag tar ett djupt andetag och intalar mig själv att det bara är 2,5 månad kvar nu med pendling.

 

I helgen blir det en tur till Linköping med tentaplugg på campus på lördag. Sedan kommer Tiina ner framåt eftermiddagen, på kvällen ska vi se en show (anders och måns - primater med topplån) och sedan ska vi faktiskt sova på hotell. Det ser vi fram emot :)

 

I eftermiddag ska vi till min fina gamla vän som fyllde år förra helgen, fira henne litegrann. Mysigt!

 

Nu ska jag läsa metodiskussion, eftersom min dropbox jobbar på att uppdatera det dokument jag helst vill öppna... Ibland är tekniken skit. Men jag tillhör i alla fall en generation som slipper spara sitt examensarbete på x-antal disketter ;)

 

Nu har det gått sådär lång tid igen sedan jag senast bloggade. Vilket har att göra med att jag har haft häcken full med annat och inte hunnit med. Dessutom har jag inte åkt tåg på ett tag, den tid jag brukar sitta och skriva på bloggen har därmed försvunnit. Men nu så, nu ska jag se till att komma på rätt spår igen (hehehe).

 

Först och främst; KUAn är klar och godkänd. Jag hade fått information om att det skulle vara en intensiv tid och de förväntningarna uppfylldes verkligen! Dagarna gick så otroligt fort att helt plötsligt var det dags för slutseminarium. Men det var en jättekul och väldigt lärorik upplevelse! Rutinerna på sjukhus ser inte riktigt ut som de inom äldreomsorgen. Bägge delar har både för- och nackdelar men det var kul att prova något nytt! Sedan hade vi ju högre bemanning eftersom vi arbetat i team hela tiden och alla yrkeskategorier (läkare, sjuksköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut) fanns på plats hela tiden. Men det var skönt att kunna lämna över saker som man inte hunnit under dagen till de som skulle jobba kväll och ändå veta att det skulle bli gjort. Tyvärr ser inte verkligheten alltid ut så vilket till stor del kan förklaras med resursbrist. 

 

Så nu är jag i alla fall tillbaka i Linköping på campus US. Elin och jag jobbar på med innehållsanalys, det är otroligt mycket som ska göras på väldigt kort tid, samtidigt som vi har praktisk tenta i början på nästa vecka och därmed måste öva undersökningar och behandlingar och läsa artiklar och what-not. Just nu är livet väldigt intensivt, det är mycket att göra och stå i men det är bara att göra. Sista rycket nu, intalar jag mig själv!

 

Och tentan ja, en praktisk sådan. Jag gillar inte alls de praktiska tentorna, jag tycker de är skitläskiga! Ändå är det de som hittills har funkat bra för mig, jag har lyckats klara gränsen för godkänt varje gång. Men det är sådan enorm press att prestera framför tentator, man har liksom inget att gömma sig bakom. Och det ska man ju i och för sig inte heller, man ska glänsa med sina kunskaper. Men jag vet inte om man någonsin kan känna sig redo för en praktisk tenta, jag har svårt för det i alla fall. Imorgon ska vi i alla fall tentaplugga hela dagen, man måste ju varva detta med uppsats och tenta...