Small fragments of a life

I can't believe you're gone...

Att livet är orättvist vet de flesta. Att människor i vår närhet ibland rycks bort från oss. Det spelar ingen roll om det händer plötsligt eller om man vet att det är oundvikligt. Det gör lika ont för det. Det går inte att förbereda sig på den tomheten som följer i dödens fotspår. Och plötsligt blir de där minnena så otroligt betydelsefulla. Det är som att färdas bakåt i tiden, till en tid när framtiden var oändlig, till en tid när man inte vet vad död betyder. När allt inom mig säger att det här är fel, det var ju inte såhär det skulle bli. Det måste ha blivit fel någonstans. Det är inte okej. Det är inte rättvist. Helgen tog med sig en känsla av tomhet. Moster, du fattas oss.
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: