Small fragments of a life

Känsliga läsare varnas...

Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle avlida. Och hade jag känt någon med vapenlicens hade jag ringt upp denne för att be honom/henne komma och barmhärtighetsskjuta ihjäl mig.

Det hela började så fint, jag duschade och gjorde mig i ordning, för att sedan ta mig till Mia och Adam. De bjöd på glögg och sådant som hör advent och jul till. Vi pratade och skrattade, och hade riktigt trevligt. När Julia nattats skulle vi börja spela spel. Det dröjde inte länge in i spelet förrän jag kände att något kändes väldigt fel i min kropp. In på toan för mindre trevlig aktivitet. Sen packade jag mig hem fortare än kvickt, jag vet fortfarande inte hur jag lyckades cykla hem, men på något sätt gick det.

Det fortsatte sedan hela natten. Jag försökte dricka ett par klunkar vatten mellan varven, men inte ens det fick jag behålla. Jag slumrade till lite mellan varven, bara för att vakna en liten stund senare och börja om igen.

Vid 5-tiden på morgonen avtog det, då hade jag hållit på i 8 timmar. Det kanske låter som en bagis. 8 timmar liksom, det är inte så mycket, Titanic gånger 2 bara. Men låt mig säga att 8 timmar är en evighet när man mår så jävla illa att man starkt funderar på att begå självmord. När man allvarligt funderar på att försöka hitta en så bekväm position på toaletten som möjligt, med en hink i famnen...

Jag sov och vaknade till och från under söndagsförmiddagen. Det gick väl an att ligga ner, även om inte det heller var någon jätteskön position, men försökte jag sitta eller stå snurrade det i huvudet, så liggande ställning var det som fungerade bäst. Mamma var snäll, hon kom förbi med en liter blåbärssoppa, en liter nyponsoppa och en coca cola.

Hela söndagen försvann i en dimma, jag sov bort i princip hela dagen, var bara vaken korta stunder mellan varven. De stunder jag dock var vaken jobbade jag på att styra till vätskebalansen i kroppen, med blåbärssoppa, vatten och cola. Och jag var öm i hela kroppen, dock mest i magen, som Crucio envist försökte hoppa och lägga sig på. Det fick han inte.

På något sätt lyckades jag i alla fall hålla mig vaken en hel timme mellan 20 och 21, för att se Bones, sedan däckade jag i soffan. Vid 02 vaknade jag till, släpade mig in i sovrummet, kröp ner under täcket och somnade genast.

I morse vaknade jag klockan 7:30 och kände mig förvånansvärt pigg. Rummet snurrar inte längre så fort jag reser mig, och jag var lite hungrig. Så jag har skopat i mig ännu en mugg blåbärssoppa och lite coca cola.

Men ujuj, så sjuk jag har varit. Aldrig mer!