Small fragments of a life

You're so La-di-da-di-da

Jag börjar lacka ur, tappa tålamodet helt enkelt. Allt tekniskt runt omkring mig verkar falla sönder och isär bara jag tittar på det. Det började ju med att min dator havererade för ungeför ett år sedan... Den startade om sig själv minst 10 gånger på en timme osv. Så, vad gör man? Eftersom resurser inte fanns till att köpa en ny dator kontant fick det bli en på avbetalning. 608 kr i månaden i ett år. Okej, det är ju inte så farligt, och då slipper man ränta.
I augusti havererade sedan min mobiltelefon, då endast 5 månader gammal. Och med jävligt dålig timing, det var nämligen förmiddagen innan festival. Jaja, inte så mycket att göra åt, det blev till att skicka in den på lagning på mobilakuten. Och när den kom tillbaka med en påklistrad liten lapp på displayen där de gett mobilen liv och det stod "jag har saknat dig" var jag redo att glömma och förlåta allt.
Sen havererade min digitalkamera i September-oktober någon gång. Fan också. Men det var okej ändå, för jag hade ju mobilen med en kamera på 3,2 mp, så det fick väl duga så länge, det kändes liksom lite dumt att gå och köpa en kamera när man skulle få ett varsel i handen när som helst.
Så nu i Januari fick jag ju ut en bra lön, så jag betalade resten på datorn i en klumpsumma, sådär bara på en gång, för att det är skönt att ha det gjort. Och så investerade jag i en ny digitalkamera, en rosa Nikon Coolpix s220. Jag var nöjd. Skaplig mobil, skaplig kamera, skaplig dator.
MEN! Så igår när jag kom hem efter ljusparty hos Veronica havererade mobilen totalt. Jag kunde inte skicka sms, inte ringa, inte lyssna på musik. Ingenting. Och jag misstänkte vad som var på gång. Så jag stängde av mobilen för att sedan starta den igen. Guess what; den går inte igång igen. Igen.
Nähä, in på Tele2s hemsida för att undersöka vad man ska göra. Samma procedur som förra gången, skriv ut blanketter hit, skicka med kvitton dit och sedan kommer telefonen hem igen, lagad och färdig. Jaha. Ett enda problem; jag äger ingen skrivare. Då är det inte så jävla enkelt.

Nej, här ska inte handlas mer från Tele2. Jag hade tänkt skaffa deras mobila bredband nu när jag sagt upp Glocalnets skitbredband. Men med dessa erfarenheter i bagaget skiter jag kanske i det. Jag är inget stort fan av Tele2 just nu, som du kanske kunnat gissa...


Men i alla fall, längtar jag just nu till den 22:a februari. Återvändardagen. 15 dagar kvar. Nedräkningen har börjat. (9 arbetspass kvar).

Appropå det skulle jag kanske försöka förklara lite, hur det är att leva som varslad undersköterska i Katrineholms Kommun. Du blir uppringd av någon chef, som säger att han/hon har vikariat till dig på det eller det stället och på si och så många procent. Och du har 2 val; Tacka nej och genom det avsäga dig din förtursrätt och gå 60 dagar utan A-kassa. (Som om det verkligen är ett val!?) eller tacka ja och hamna där du hamnar. Ofta på ett ställe man aldrig satt sin fot förut. Vikariaten gäller när det är klart att vikarie behövs i mer än 2 veckor. Då måste de gå efter listan på oss 45 som blev varslade, den som ligger högst har arbetat längst och ska därmed erbjudas vikariat först.

Så genom att jag också har en konverteringstjänst (Jag jobbade 722 dagar på 3 år och blev därmed anställd, allt enligt LAS.) innebär det att från första dagen jag går in och jobbar (åt min tidigare arbetsgivare) blir jag anställd. Inte timvikarie alltså, jag behöver inte skriva ner alla timmar jag jobbar och sådär, utan jag får min månadslön.
Men, på vissa ställen har man inget slutdatum på vikariatet, då får man veta månad för månad. Alltså är varje månad utan varsel i handen en bra månad. För just det, jag blev ju anställd från min första arbetsdag, alltså måste de ge mig ett varsel. Och har man jobbat 2 månader eller mer har man 2 månader uppsägningstid. Ännu bättre.

Så chefen på mitt gamla jobb ringde och sade att hon hade ett vikariat på 10 veckor till mig. Man tackar och bugar. Då börjar vi om från början igen, jorden roterar bakåt på sin axel och jag är tillbaka någonstans 2005-2006.

Jag är inte bitter eller så, utan jag ser fram emot att få återvända, det känns lite som att komma hem igen. Varje månad utan varsel är en bra månad.


Måste också passa på att slå ett slag för en blogg jag snubblade in på av en händelse. Den senaste veckan har jag spenderat varenda lediga stund till att läsa den från början, ett projekt värdigt en bokslukare. Kika in på http://www.hejaabbe.com/ för lite intressant läsning. Det var för övrigt där jag fick reda på tisdagstema. Klart läsvärt

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: