Small fragments of a life

Franska är ett jävla språk. Det går inte att förså, oavsett hur mycket man anstränger sig. Och de är inte särskilt vänligt inställda till att prata engelska, de där fransoserna. Summan av kardemumman blir alltså; problem. Eller det hade blivit, om det inte var för att mitt sällskap råkar prata flytande franska.

Nu är jag hemma igen efter en weekend i Frankrike, Beauvais. (Ja, jag var tvungen att kolla upp stavningen, igen) Det har varit en väldigt bra helg, väldigt bra summerad i frasen; Everything's so different, and yet the same. Man förväntar sig nästan en förändring när man kommer hem efter att ha varit så långt borta. Men allt är som vanligt. Och visst är det skönt det också, att komma hem till lägenheten i samma (Nåja, nästan i alla fall) skick som man lämnade den. (Veronica tyckte tydligen inte att skurhinken stod bra till i hallen.)

När jag åkte hemifrån i fredags var jag ett enda stort nervknippe. Jag vet inte om jag någonsin varit så nervös i hela mitt liv. Men detta till trots tog jag steget. Världens bästa Tiina skjutsade mig till Skavsta, där käkade vi lite innan det var dags för mig att gå igenom säkerhetskontrollen och komma fram till gaten. Lite nervös blev jag när de bestämde sig för att dra min väska genom den däringa röntgenmaskinen 2 gånger. Men tydligen var det bara en sådan liten petitess som att det var svårt att se. Inga förbjudna saker där inte.

Så småningom blev det dags att ta sig på flygplanet. Jag blir så stressad i sådana situationer, alla vill komma på planet först, så man har folk bakom som knuffar på samtidigt som du ska hålla reda på pass och boardingkort och sådant. Men det gick bra, jag lyckades ta mig på planet och fick en fönsterplats.

På resan dit lyssnade jag på Harry Potter på min iPod, för att försöka lugna mig. Jag lyckades slumra till ett par minuter också, det var inte så tokigt. När det sedan var dags att landa var jag ett nervvrak igen. Men jag kom av planet. Sedan förstod jag inte riktigt var jag skulle gå, jag skulle vilja påstå att det inte var särskilt väl skyltat. I alla fall inte på engelska. Franska skyltar fanns det däremot gott om, men det har vi ju redan kommit fram till att det går inte att förstå! I alla fall så gick jag igenom ett par dörrar och där stod hon, som väntat. Och vilken lättnad.

Det är en lite märklig känsla att träffa någon irl (in real life) som man pratat med så länge. Man känner varandra, men man känner inte varandra. Jag kände mig lite blyg, vilket inte är en känsla som kommer till mig dagligen, så att säga, så det var lite ovant. Men det släppte relativt fort, så vi har pratat massor i helgen.

Vi tog oss in till Beauvais för att uppsöka ett apotek, jag hade en grym huvudvärk när jag kom fram nämligen. Förmodligen beroende på nervositeten, värmen och på tok för lite att dricka. Vi hittade i alla fall ett apotek och köpte aspirin. Det fungerade bra kan jag upplysa om, huvudvärken släppte, tack och lov.

Sedan åkte vi till en supermarket för att köpa lite provianter, och så tillbaka till hotellet för att fortsätta prata och bara umgås. Det är en så häftig känsla att kunna se på någon för första gången, utan att behöva titta på en datorskärm, eller att bara kunna öppna munnen och prata utan att behöva plocka upp en telefon. Najs.

Båda var trötta på kvällen, så vi somnade ganska snabbt, och oj vad lätt det gick att sova.

Sedan kom lördagen. Varm och härlig, med strålande solsken. Vi tog sovmorgon, sedan gjorde vi oss i ordning för att ta en sväng med bilen. Vi åkte runt och kikade på landskapet, de har mysiga hus där nere, tycker jag. Så småningom hittade vi en sjö, så där stannade vi och gick och kikade lite. Det är inte så vanligt med just sjöar i Frankrike, så det var trevligt.

Efter den lilla upplevelsen tog vi oss tillbaka in till stan, kikade lite mer i affärer, och sedan tillbaka till hotellet där vi kikade lite på TV innan vi gjorde oss i ordning och gick till restaurangen för lite mat. Åt middag, drack lite gott vin, och sedan gick vi tillbaka till rummet, för mer prat och skratt.

I morse väcktes vi av åskan. Vi drog upp persiennerna (fast det var inte persienner, det var en sådan där plåtgrej på utsidan av fönstret) och visst, det regnade, blixtrade och åskade. Blev lite orolig eftersom jag skulle åka hem, men försökte tränga bort de tankarna, jag skulle ju ändå inte åka förrän på eftermiddagen.

Och stormen gick så småningom över, medan vi slötittade på TV, pratade lite mer, gjorde oss i ordning och packade väskorna.

Vi checkade ut från hotellet, åkte till flygplatsen sade farväl och jag gick igenom säkerhetskontrollen. Det var en lite jobbig känsla. Och nu är det konstigt att vara så långt ifrån varandra igen. Men jag ångrar inte för en sekund att jag åkte, jag har haft en alldeles underbar helg.

Nu har jag jobbat på att formulera mig som folk på svenska igen. Det är inte lätt, vill jag mena. Tiina tyckte det lät lite tokigt när jag sade att det var svårt att "tänka rakt"... Ibland går det helt enkelt inte att översätta ett engelsk uttryck till svenska, det låter bra tokigt...

För ovanlighetens skull har jag inte knäppt så många bilder, det blev liksom inte av. Just nu bråkar dock mitt internet med mig, och vill inte alls att jag ska ladda upp några bilder, så jag får försöka göra det nästa gång jag bloggar.


Fridens liljor