Jag har lite skrivkramp just nu. Jag skulle vilja skriva massor, prestera, få till det, vara rolig. Men tankarna försvinner någonstans på väg till fingrarna. Och så blir det svårt att blogga om praktiken, mycket på grund av tystnadsplikten. Det har varit en intressant dag och jag har dragit ännu fler lärdomar. Nu är det slut med praktik för veckan, två veckor har passerat och idag lyckades jag skriva en journalanteckning som min handledare bara hade en liten korrigering på. Det känns bra, för det här med att skriva journal är svårt! Det är svårt att veta under vilken rubrik vilka undersökningar faller, det är inte självklart alla gånger. Och det är svårt att få till en kort och koncist men ändå informativ text. Men främst är det svårt att skriva bedömningar. Det är en av de viktigaste sakerna att skriva men det är inte helt enkelt. En bedömning ska vara typ en sammanfattning av det jag tidigare skrivit på en tre-fyra meningar. Det ska också skrivas enligt ICF, vilket innebär att man inte får glömma bort delaktighet. Dvs, något patienten är förhindrad att göra t.ex. ta hand om sina barn/barnbarn, träna, promenera osv. Det där som de brukar göra men på grund av sina symptom inte längre klarar. Jag hade tänkt skriva ett exempel på bedömning eller funktionsdiagnos men det är svårt att göra utan att svänga sig med för komplicerade ord. För det ska inte låta talspråkigt.
Det är något jag för övrigt tänkt på under min praktik. Det sjukgymnastiska språket har blivit vardag och jag har fler än en gång varit på vippen att be patienten flektera eller lateralflektera. Det är inte pedagogiskt. Men man har nött in dessa rörelsebeskrivningar och det är bra mycket enklare att prata om rörelser och beskriva dem när man kan de där orden. Och det blir tydligt i journal vad det är patienten gjort. Men jag kan inte säga till en patient att retrahera nacken, man måste hitta vägar runt det. Till exempel dra bak huvudet så dubbehakan kommer fram.
Men det finns en sak ni ska tänka på om/när ni går till sjukgymnast. Denne har både tränat på och blivit utsatt för samma undersökningar. För vi tränar på varandra, testar olika grepp, lär oss handlag, känner på hur det är att vara patient. När vi började utbildningen och skulle ha färdighet de första gångerna kändes det otroligt konstigt att dra av sig kläderna för att låta sig inspekteras av kursare. Att stå i underkläder framför någon som övade upp sin sjukgymnastiska blick och verkligen kollade på en var en skum känsla. Nu är vi termin 5. När vi kommer till färdighetslektionerna byter vi om till shorts i klassrummet. När vi tränar säger vi saker som "jag tar av mig linnet så blir det enklare för dig att se." Vi har varit i precis samma situation, ett antal gånger! Efter nackfärdigheten var huvudvärken ett faktum (det är otroligt obekvämt när någon trycker på nackkotorna!), vid ryggfärdigheten var det många bröstryggar som knakade, det är ofta så. Men det viktigaste är att få träffa patienter. För det är då vi verkligen lär oss hur det är i verkligheten. Det är då man lär sig hur ett positivt test ser ut, känns, är. Jag kan klämma på en frisk axel i en evighet för att få till ett bra handlag men innan jag har känt på en sjuk axel har jag ingen aning om hur den kan kännas. Innan jag har gjort tester på en sjuk axel kan jag inte veta hur de ter sig. Jag kan göra stabilitetstester på friska knän för att lära mig hur det ska kännas, men jag vet inte hur ett instabilt knä känns innan jag träffat en sådan patient. Och därför är VFU:n så otroligt viktig, och att det finns patienter som går med på att låta sig undersökas av en student. Läkarutbildningen har till och med proffspatienter berättade en LÄK-student för mig. I gynundersökningar. Patienter som berättar vad det är studenterna känner (Typ: det där är livmodertappen"), är det inte fantastiskt?!
Nej, nu väntar sängen på mig. I morgon ska jag köra till Linköping så då måste jag vara pigg!
Dagens låt: Matchbook Romance - monsters